Böcker

Tänk om det du tror om tatueringar inte är sant. För femtio år sen var det bara kriminella och sjömän som tatuerade sig. Det vet ju varenda människa. Men var det verkligen så?<br/><br/>I den här boken utforskar Helena Meyer tatueringen som fenomen ur oväntade perspektiv. Till sin hjälp tar hon arkivmaterial, tidningsartiklar och kriminologiska debatter från flera århundraden men också nutida populärkulturellla fenomen som Harry Potter och Star Wars.<br/><br/>Resultatet är en spännande och lättläst essä som både slår hål på gamla myter och väcker nya frågor. Vad är det med tatuering som fascinerar så många människor, och hur kommer AI och robotar att påverka tatuering i framtiden?

Den bild vi har i Sverige idag av den internationella konstnärsskara som samlades i den franska byn Grez-sur-Loing under 1870- och 80-talen, präglas i hög grad av sin tids nationalistiska kulturklimat, men också av den konstruktion av platsen och fenomenet konstnärskoloni som både konstnärer och konsthistoriker skapat i efterhand. Vissa fakta i historieskrivningen har etablerats som sanningar. Berättelsen om den skandinaviska Grezkolonin har återberättats så många gånger, att det nu existerar en tydlig bild av det glada kolonilivet och dess melankoliska, gråtonade måleri, som sägs härröra från den fuktmättade luften i flodlandskapet. Grezkolonin besöktes flitigt av svenska konstnärer som Carl och Karin Larsson, Karl Nordström, Nils Kreuger, Georg Pauli och Julia Beck, men även av konstnärer från USA, England, Skottland och Irland. Konstvetaren Alexandra Herlitz har undersökt hur bilden av kolonin framställts i svensk konsthistorisk litteratur och jämfört denna med bildmaterialet, utsagor i opublicerade källor och den bild av Grezkolonin som engelskspråkig litteratur beskrivit där utgångspunkten varit andra nationer än den svenska. Alexandra Herlitz forskning visar att den bild som skrivits fram i Sverige innehåller aspekter som är signifikativa för hur de hela tiden återkommit och betonats. Till dessa hör en etablerad föreställning om att de skandinaviska och engelskspråkiga konstnärer som vistades samtidigt i Grez endast hade ytliga kontakter med varandra. Likheter i den internationella konstnärsskarans ofta gråstämda verk, som till exempel motiven, har förklarats med gemensamma franska förebilder och inte minst byns lokala vädervillkor. Många hittills opublicerade källor vittnar om kontakter mellan de olika ländernas konstnärer. Herlitz menar att dessa sociala och artistiska kontakter senare delvis förnekades av konstnärerna, för om det inte fanns någon social kontakt alls, skulle inget konstnärligt inflytande ha varit möjligt något som kan ha varit av viss betydelse för dessa konstnärers senare karriärer. En av hennes slutsatser är att det finns aspekter i de internationella verken från Grez som snarare kan ses som ett resultat av den sociala konstnärsgemenskapen än ur gemensamma förebilder och en etablerad platsmyt om det gråa Grez.

Idag betraktas textilt hantverk som något typiskt kvinnligt. Men i ett historiskt perspektiv är det viktigt att betona komplexiteten i arbetsdelningen mellan skräddare och sömmerskor. Med utgångspunkt i olika museers föremålssamlingar undersöker Pernilla Rasmussen i sin doktorsavhandling vad som hände med arbetsdelning och tillverkningsteknik när den kvinnliga modedräkten förändrades under decennierna runt sekelskiftet 1800. Perioden präglades av stora omställningar. När aristokratins tid var slut och borgerligheten tog över växte en ny syn på manligt och kvinnligt fram. Den kvinnliga modedräkten och dess tillverkning kan skrivas in i den processen.<br/><br/> Skräddaren, sömmerskan och modet ökar förståelsen för ett hantverks koppling till kulturella och samhälleliga förändringar. Boken visar hur sömnadsarbetets organisation inverkade på möjligheterna till teknisk utveckling och hur tekniken fick konsekvenser för vem som gjorde vad. Det arbete skräddaren eller sömmerskan faktiskt utförde hade också betydelse för omgivningens syn på hantverket och utövaren.

Västertorp var något storartat och modernt när det byggdes. Under efterkrigstiden sattes människan i centrum och det fanns en öppenhet för konst och hur den skulle användas. Funkistidens strikta och rena ytor byttes mot önskan om att dekorera. När så byggmästaren Fritz H. Eriksson, en av samtidens stora i konstvärlden med mottot ?Konst för alla?, satte spaden i jorden började konstlivet snart att blomstra i Västertorp. En skulpturpark utan like växte fram. Konstnärer ville vara med och skapa det nya idealsamhället. Det byggdes ateljéer och många, som Arne Jones, flyttade hit. Den här boken handlar om konstlivet de fem första åren i förorten Västertorp söder om Stockholm, när det var som mest aktivt. Det och tidens fascinerande socialt engagerade stadsplanering.

Att förverkliga husdrömmar via köp av gamla villor har blivit allt trendigare i Sverige under 2000-talet. Ekebäck i Göteborg är exempel på ett populärt villaområde med hundraårig historia. I <i>Villaliv i Ekebäck </i>berättar nya villaägare om sina renoveringar och inredningsideal. Vad visste de om stadsdelen innan de flyttade dit? Varför ville de bo där?   <br/><br/>Generationsskiftena är tydliga markörer för förändringar över tid. Nybyggarhushåll med knappa levnadsvillkor under tidigt 1900-tal följdes av 1960-talets unga konstnärer och vänstersympatisörer som hade låga anspråk på komfort och värnade om den småskaliga miljön. Bland dagens villaägare gäller intresse för återbruk och hållbar livsstil.   <br/><br/>Numera är det uppenbart att Ekebäck i likhet med många andra gamla arbetarklassområden runt om i Sverige genomgått en gentrifieringsprocess. Andra undersökningar inom detta fält rör områden med flerfamiljshus, men etnologiprofessor Kerstin Gunnemarks studie av Ekebäck är unik då den uppmärksammar en villastadsdels omvandling under en hundraårsperiod.   <br/><br/>Kerstin Gunnemark är professor emerita i etnologi vid Göteborgs universitet. I hennes forskningsprofil ingår stadsliv, minnen och kulturarv med belysning av människors reflekterande kring sina minnesbilder och självbiografiska berättande. Hon har även intresserat sig för berättelser om sommarhus som bevarats och omgestaltats i förhållande till det imaginära kulturarvets betydelse och varit redaktör för antologin <i>Sommarliv. Minnen, drömmar och materialitet </i>(2016).

Varje Människa En Konstnär - Livskonstnären Och Samhällsvisionären Joseph B [Bok / Danskt band]

När blir man konstnär och hur går det till? Tjugofem yngre konstnärer som etablerat sig under 2000-talets första två decennier (och ett par äldre) skriver om vägarna till sina konstnärskap. <br/><br/>Konstnärernas berättelser är komplexa. Några kom tidigt till insikt om att vägen som konstnär var den enda som låg öppen för dem. Andra reflekterar över det dagliga arbetet, det ständiga omprövandet och blivandet. Somliga skriver om förutsättningarna att verka som konstnär, hur väl konstutbildningarna förberedde dem för uppgiften, eller inte gjorde det. Gemensamt för konstnärerna är deras strävan att hålla ut oavsett villkor och möjligheter. Serien avslutas meden essä om villkoren för konstnären Hilding Linnqvist och hans kamratkrets när de etablerade sina konstnärskap för hundra år sedan. Frågan om hur man lär sig verka som konstnär var lika aktuell på den tiden som idag. Av skribenterna har ett dussintal examen från Kungl. Konsthögskolan, fem från Konstfack, tre från Konsthögskolan i Umeå, en från Valand, tre från utländska utbildningar och en är autodidakt. Under hösten 2019 och in i januari 2020 kommer nättidskriften Omkonst att publicera en eller två essäer i veckan. Huvudredaktör är konstnären Susanna Slöör, biträdd av konstnärerna Maria Hall och Dan Wolgers vilka alla tre också bidrar med varsin text. <br/><br/>Initiativtagare till essäserien är Stiftelsen Hilding Linnqvists konst. Varmt tack till Stiftelsen Längmanska kulturfonden för bidrag till tryck av den kommande boken.