Jöback Peter

Jöback Peter
Information om Jöback Peter

Det är fredag förmiddag när Peter Jöback ringer upp. Kvällen innan har han medverkat i pratshowen Skavlan, ett förinspelat avsnitt som skall sändas senare i SVT samma kväll. Peter Jöback låter glad, berättar att inspelningen gick bra och att han sjöng Depeche Modes Somebody i programmet.

 Och det är så härligt att vara tillbaka i Stockholm igen, säger Peter. Så vackert när alla löven skimrar i rött och guld och det är höst i luften.

Peter Jöback bor sedan ett år tillbaka i New York.
Efter en nästan osannolik karriär, från att vara barnskådespelare via musikalstjärna till framgångsrik soloartist, valde han plötsligt att sätta tvärstopp. Alla planerade projekt ställdes in och Peter flyttade till New York. På Manhattans East Side, i folkmyllret och vimlet bland udda existenser och konstnärer från jordens alla hörn, kunde han vara ett ansikte i mängden och möta människor som inte hade förutfattade meningar om hans person. Och han fick andrum att hitta tillbaka till sig själv.
Lusten till musiken kom tillbaka.

 Atmosfären i New York är så mycket mer tillåtande, säger Peter. Du får vara vem du vill, klä dig som du vill&

Som offentlig person blev det en utmaning att i viss mån få börja om från noll. Att gå på auditions, knyta nya kontakter, vara tvungen att bygga upp sig på nytt. Det innebar även en möjlighet att lägga valda delar av sig själv bakom sig. Inte bara yrkesmässigt.

Fram till dess att Peter var 34 år bar han på en mörk hemlighet. Hans barndom var komplicerad, uppvuxen i en periodvis dysfunktionell teaterfamilj där pappan i omgångar drack för mycket. När Peter arbetade som barnskådespelare blev han utsatt för sexuella övergrepp av en man som arbetade inom teatern. Till viss del kanske händelsen hade sin grund i ett behov av att bli bekräftad av en vuxen. Allt detta har Peter resten av livet burit på i form av inre skam- och skuldkänslor. Barndomens upplevelser närde en enorm revanschlusta och ett gigantiskt bekräftelsebehov. Till slut blev det mer än en person kan bära och Peter skrev in sig på ett rehab för terapi och började att på allvar arbeta med sig själv.

 När drivkraften till slut blir destruktiv inser man att vad man än gör kommer man aldrig någonsin att bli nöjd. Jag planerade ju en konsert på månen, säger Peter som nu kan skratta åt sina storhetsvansinniga planer.

Det har gått fyra år sedan rehabiliteringen.

 Jag är framförallt inte rädd längre. Sedan jag knäckte bubblan har jag insett att jag skapar min egen historia, jag är fri att söka mina egna vägar och jag har ett liv, vid sidan av arbetet. Förut var jobbet mitt liv och jag presenterade mig alltid med vad jag gjorde och hade gjort, inte vem jag var.

Prestation var det som räknades. Och det enda sättet att få bekräftelse.

 Man är bara människa och vem har sagt att livet ska vara enkelt, men med de här nya insikterna som jag har förvärvat vet jag att det alltid kommer nya dagar, säger Peter.

Man säger ju att sanna konstnärer måste lida. Men det finns ingen poäng i att gå omkring och må dåligt, däremot kan erfarenheten vara användbar menar Peter.

 Det ska bli spännande att se hur det kommer att märkas på min musik i framtiden. Musiken har alltid varit min räddning.

Nya skivan East Side Stories är en samling sånger som på olika sätt speglar både den yttre och inre resa som Peter gjort, och hans upplevelser i New York.

 Det är ju en coverskiva men ändå det mest personliga jag har åstadkommit. Producenten Lars Halapi [Sophie Zelmani, Ulf Lundell, Bo Kaspers m fl ] och jag har verkligen tagit ut svängarna då det gäller arrangemangen, med blås och harpa och andra instrument.

Skivan spelades in i en studio i Woodstock norr om New York. Peter Jöback och Lars Halapi har jobbat ihop tidigare och Lars har alltid inspirerat Peter med en massa bra musik, som Joni Mitchell och Jackson Browne. Hans produktioner är oftast varma och, som Peter säger; 'organiska'.
Bara ortsnamnet Woodstock har något av bohemromantiskt skimmer över sig, även om det faktiskt fanns något som liknade en konstnärskoloni där redan innan den berömda festivalen (vilken ju när det kom till kritan hölls på en leråker flera mil därifrån). En av flera namnkunniga musiker som medverkar på East Side Stories är Woodstock-bon Gail Ann Dorsey som vid sidan av sin egen karriär har spelat bas i David Bowies band under många år.

 Henne träffade jag av en slump på en tillställning på Manhattan, hon kom fram och pratade med mig och jag tyckte hon verkade bekant. 'Jag är sångerska och musiker och brukar spela med Bowie så det kanske är där du sett mig' berättade hon då. En jättehärlig tjej!

Sånger må tala för sig själva och var och en är alltid fri att lägga in sin egen tolkning, men jag ber ändå Peter att berätta om låtarna på East Side Stories. Varför valde han just dem?

Absent Friends (The Divine Comedy)
 Det var Lars Halapi som presenterade dem för mig, Divine Comedy. Med sångaren Neil Hannon, som i Absent Friends sjunger om Steve Mc Queen och Oscar Wilde - hjältar som man ser upp till. Passade som öppning på plattan, lite som när jag  red in i New York första gången& [skratt].

Sing / with Kate Pierson (Travis)
 Jag minns när den kom, 2001, en låt man fått tröst av. Det var min vän Amy som föreslog studion i Woodstock, the Clubhouse, för inspelningen av skivan och när vi var ut och tittade blev vi hembjudna på kvällen till Kate Pierson, som sjöng i B-52 s. Hon bor i närheten. Middagen slutade med att vi satt och sjöng framför brasan. Kate är verkligen  the queen of harmonizing och vi sjöng bland annat Sing som för övrigt aldrig var någon stor hit i USA. Vi blev kompisar där och då. Hon är fantastisk, hur skön som helst. Nästan 60 år, har sjungit med Iggy, Ramones och Michael Stipe från R.E.M. - och nu med Peter Jöback. Måste säga att just hennes sång på Sing är fantastisk.
 Kate har efter det tagit med mig ut på yogahelg i Woodstock, hon är verkligen en person som är som hon ser ut! Underbar.

Somebody (Depeche Mode)
 Åh, så& tonår! När man inte vet vad man vill, inte vet vem man är, eller om någon någonsin kommer att tycka om en..! En låt om utanförskap och längtan efter att bli älskad som den man är, som har kommit och gått i mitt liv. Ett anthem. Jag hade en Depeche-period när jag var 14-15 år.
 Jag var tvungen att be Martin Gore om lov att byta kön, från hon till han, i texten, och det var okej.

A Horse With No Name (America)
 Americas debutsingel från 1971, samma år jag föddes. En låt jag gillat men sedan glömt bort. Det började med att Lars spelade den när vi höll på med min julskiva och jag kom på hur bra den är. Ville göra den men visste inte hur den skulle passa in i sammanhanget. En dag satt jag i en taxi i New York, du vet en sån där dag när det bara är så fruktansvärt hett och alla är arga och det är trafikstockning, och så hörde jag den här låten.
  & I ve been through the desert &  [Peter sjunger texten]. Jag tänkte att det var en slags urban öken, New York, och så tänkte jag på  a horse , på hästkrafterna i taxin och, ja& [skratt]. Jag tänkte att den kunde passa in på East Side Stories i alla fall. Det är en grym låt. När jag dansade på Lasse Kühlers dansskola i Stockholm som liten brukade vi ha den som uppvärmning, den har ett schysst groove.

The Drugs Don't Work (The Verve)
 Han [Richard Ashcroft] sjöng den ju till sin pappa. Den här låten tycker jag talar så för sig själv, man får göra sin egen tolkning. Mycket stark låt.

This Love Affair (Rufus Wainwright)
 Rufus Wainwright känner jag sådant oerhört släktskap med, som artist. Det han gör, dramatisk pop på något sätt, hans berättande, känsligt och intimt och så det dramatiska. En favoritlåt!

Everybody Hurts / with Declan O'Rourke (R.E.M)
 När jag var på terapi-rehab var det här  The Rehab Song . En trösterik låt, men också  äh, för fan, ryck upp dig! . Everybody hurts, alla har blivit sårade någon gång.
 Jag ville göra en duett med en man som hade en annan typ av röst än jag har. Declan har ju en grövre stämma&

God Loves Everyone (Ron Sexsmith)
 Ron Sexsmith har gjort så otroligt många bra låtar, den här är väldigt fin. Just texten Gud älskar alla, även dig som är gay. Den kan nog irritera en del.
 Jag har sökt jättemycket i mitt liv och funderat på detta att vara gay till exempel, och nu med denna nyfunna tillit känner jag att jag tror på ett större sammanhang& Men jag tror att  Gud , eller det gudomliga, finns inom oss, att vi måste tro på oss själva.
 För att vara lycklig i livet måste man våga falla!

Wicked Game / with Sia (Chris Isaak)
 Var hamnar man alltid i alla amerikanska filmer när man supit ner sig och allt har gått åt h-e? Jo man vaknar bakfull i Mexico! [skratt] Så vi la till lite mexikanska trumpeter. Låten är så sensuell och sorglig, hjärtskärande, bitterljuv& Om destruktiv kärlek.
 Sia är en sångerska från Australien som nu bor i New York, henne träffade jag bara sådär en dag när jag fikade med min kompis Amy. Sia har varit med i bandet Zero 7 bland en massa annat, hon har en låt som spelas i tv-serien Six Feet Under och våra röster går väldigt bra ihop.

I Can See a Little Something (Declan O'Rourke)
 Den vackraste kärlekslåt jag hört! Av Declan, som jag sjunger duett med på Everybody Hurts, men vi har ändrat lite i texten här.
 Declan ska gästa på mina julkonserter. Vi kommer att köra delar av materialet från East Side Stories även på julkonserterna.
                                           
No Surprises (Radiohead)
 Jag upptäckte Radiohead ganska sent, de gör också lite av dramatisk pop. På den här låten har vi lagt in en manskör. New York är en så hård stad, alla stressar och jobbar för mycket. Allt är så uppbyggt kring prestationer, att vara duktig.
 Till den här låten ser jag framför mig hur alla dessa människor, kostymkillar och uteliggare, liksom stannar upp, hela gatan ska stanna och så kommer den här manskören in&

Our Mutual Friend (The Divine Comedy)
 Bra låt om att bli dumpad/sviken. Ska inte avslöja för mycket, eftersom texten tar en oväntad skruv. Man trodde man hade det, men så hade man det inte&

Om bonusspåren på deluxe-utgåvan av East Side Stories:                                                                        

Open (Mike Scott)
 Mike Scott var ju sångaren i Waterboys. En jättevacker kärleksförklaring till livet. Om att hitta frid och känna tillit, att vara  open for love, spirit, change& 

Ring them bells (Bob Dylan)
 Kort sagt en av mina favoritlåtar!

Mer favoriter. Peter har i allmänhet en förkärlek för 'dramatisk pop' och hans stora favorit är Rufus Wainwright. Jennie Abrahamsson är en svensk sångerska/låtskrivare han gärna lyssnar på.
Några favoriter inom filmvärlden?

 Åh, jag älskar förstås Pedro Almodovars filmer! Och Eternal Sunshine of the Spotless Mind, den regissören är bra [Michel Gondry].

 Och så gillar jag Johnny Depp. Alla filmer med Johnny Depp är bra kan du skriva! [skratt]

East Side Stories släpps 2009-10-28

Gittan Öhman
gittan@ginza.se

 

 

 

http://www.peterjoback.com/

Mest sålda

Senaste skivan av Jöback Peter

Humanology (Orange/Ltd)
Vinyl LP
Jöback Peter
Humanology (Orange/Ltd)

Orange vinyl. Begränsad upplaga i 300 ex.

Läs mer Artikelnr: 543827
Finns i lager
199:-
Lägg i kundkorg Skickas inom 1-3 vardagar