Sofie Sarenbrant är journalist och fotograf. Hon bor i Bromma med sin man och deras två barn. Varje sommar tillbringar hon med familjen i Brantevik.
Hon beskriver sitt liv som författare så här:
"Tjugo minuter efter att jag hade vaccinerats mot svininfluensan svimmade jag på tunnelbanan på väg till jobbet. Det kom så plötsligt - jag blev kokhet, yr och sedan: nattsvart. När jag återfick medvetandet insåg jag till min stora förskräckelse att jag låg på en bänk på Hötorgets tunnelbanestation. Ångesten steg i samma takt som ljudet av sirener närmade sig. Var det här på riktigt? Plötsligt låg jag på en bår och det var först inne i ambulansen som jag kvicknade till ordentligt.
Panikslaget började jag fundera på vad jag hade missat under min frånvaro, information som jag kunde använda i mitt deckarskrivande. Omedelbart började jag registrera alla detaljer i ambulansen och noterade hur varje inbromsning och gupp i vägen kändes.
Precis där och då ställde jag min diagnos. Jag insåg att jag led av en kronisk bokstavssjukdom, troligen DS, det vill säga "Deckarskalle". Sedan barnsben har jag haft den åkomman, utan att riktigt förstå vad det var för fel på mig. För det var ingen annan i min klass på lågstadiet som gjorde en rosa pysselbok av ihopvikta A4-blad, med följande tidningsurklipp på omslaget: "Jag ska döda Reagan för att han tog livet av mitt oskyldiga barn."
Min diagnos driver mig till vansinne - men bara "bokstavligt" i manusform, tack och lov. Tyvärr betyder det inte att min närmaste omgivning slipper konsekvenser, tvärtom. Människor med DS är ofta oberäkneliga och kan ibland ha svårt att skilja på fantasi och verklighet. I höstas blev vår bil stulen och jag övervägde på fullaste allvar om det kunde vara min man som låg bakom det. För om han skulle ha stulit bilen, vore det så?… oväntat. Precis ett sådant överraskningsmoment som livar upp en deckarintrig.