Rootsy

Sturgill Simpson är den hetaste artisten inom den alternativa countryn just nu. Den unisont hyllade och helt fantastiska skivan "Metamodern Sounds in Country Music" har följts av succéframträdanden på bl.a. Letterman och Jools Hooland. Internationella musiktidningarna Rolling Stone Magazine, Uncut, Mojo ger höga betyg och svenska Sonic Magazine ger skivan 9/10 och säger att ".han är ett namn att räkna med långt, långt in i framtiden." <br/><br/>35-åriga Sturgill Simpson är ingen vanlig country-sångare. Många kallar honom räddaren av traditionell country. Det vill inte den ödmjuke Sturgill kännas vid. "Jag har fullt upp att rädda mig själv" svarar han när han får frågan. Musiken andas kosmisk amerikansk country och outlaw-sångare som Merle Haggard, Waylon Jennings, Willie Nelson och Billy Joe Shaver är tydliga referenser. Men ändå inte. En stor skillnad är att texterna. Sturgills texter hämtar inspiration från poesin, romanerna och filmens värld snarare än från barer och livet på vägen. Ibland skriver han till om med om ämnen som kvantfysik eller intressanta artiklar Sturgill läst i tidskrifter och tidningar.<br/><br/>Producent på "Metamodern Sound of Country Music" är Dave Cobb som bl.a. producerat Jason Isbells mästerverk "Southeastern" och artister som Lindi Ortega, Rival Sons och Jamey Johnson.

"White Smoke & Pines" spelades in på två veckor på Israel Nashs ranch i Hill County utanför Austin, Texas, och är en kompromisslös tolkning av Ellens sånger och artisteri. <br/><br/>Israel Nash producerade plattan och Ellen kompas av hans turnéband. Inspelningen gjordes av Grammy-belönade teknikern Ted Young (Rolling Stones, Kurt Vile, Israel Nash med flera). Och Ellen Sundberg kom med ett rejält knippe starka originella sånger.<br/><br/>Albumet är väldigt mycket ett Ellen Sundberg Original. Sångerna har Ellens typiska signum med ett monotont tjurigt tempo och soundet målar bilder och känslor snarare än melodier som fyller ut. Utan att man märker det flyttas man in i Ellens universum. Väl där uppenbaras plötsligt ord och melodier som en tavla av Ellens unika personlighet. <br/><br/>Ett originellt grepp som Ellen provar på skivan är att blanda engelska och svenska. På låten "Vägen Är Lång/ The Road Is Long" finns verser på båda språken och refrängen är en mix. Det anmärkningsvärda med sången är att det låter totalt naturligt och självklart. Ett bevis på att Ellens uttryck är betydligt större än att mallas in i språk och genre. <br/><br/>Sångerna "Hollow", "What is Life" och "Headlights" tar med oss på en klaustrofobisk resa in i en 21-årings innersta värld med sökande, tvivel och ständiga undrande över identitet och Jag. "Swedish Inland", "Vägen är Lång/ Road Is Long" och "Yours & Mine" är sånger som avbildar en hemmatrygg ung kvinna som helt plötsligt befinner sig på vägen hela tiden. Och vilka vägar det skapar i den unga kvinnan. Vägar genom Ellens hembygd i Jämtland, Texas, eller Tennessee som skapar tankar och känslor som skapar sånger. <br/><br/>Låten "Thunder Man" pekar ut en ny riktning. Helt plötsligt hör man att det ligger ett tyngre sound och väntar för Ellen. Det andas tidiga Black Sabbath och det andas Grunge. Balladen "Maze Of Shadows" blöder sakta fram och tills Ellen säger "I´ll be your shadow if you´ll be my shadow. In The Maze of Shadows you belong to me". "Four Times" visar upp Ellens pophjärta med catchy refräng och direkta slingor. Allt görs med en självklarhet som nog bara Ellen kan svara på var den kommer ifrån. <br/><br/>Alla 20-åringar söker inte till Paradise Hotel i ett gränslöst behov av ytlig bekräftelse. Alla 20-åriga musiktalanger söker inte till Idol för att smita förbi kön och få en genväg mot en artistkarriär, kändiskap och berömmelse. <br/><br/>Tvärt om. De allra flesta gör det inte och har samma mänskliga behov av djupgående kärlek, respekt och integritet som generationerna före har haft. Ellen Sundberg skulle aldrig komma på tanken att söka sig till varken Paradise Hotel eller Idol. Ellen gör musik för att hon kan, Ellen gör musik för att hon måste. Vi lyssnar för att Ellen berör. Vi lyssnar för att Ellen behövs. <br/><br/>Debutskivan "Black Raven" släpptes i augusti 2013 och blev startskottet för en resa som den då helt oerfarne Ellen säkert drömt om men inte trott vara möjlig. "Black Raven" och första promotionturnén togs emot med många fina recensioner och starka publikreaktioner. Det stod direkt klart att Ellen Sundberg inte är "ytterligare en kvinnlig singer/songwriter i mängden". Recensenter, lyssnare och publik reagerade på Ellens musik och otvingade originalitet och redan vid första mötet skapades känslor som fick de allra flesta att förhålla sig. Ellen fick det bästa kvittot man kan få. Att hennes röst och musik berör och tvingar fram ett tyckande. PO Tidholm gav albumet 4/5 i betyg och skrev i DN: <br/><br/>"Medan barnen tittar på Idoluttagningen i rummet bredvid överröstar jag de wailande talangerna med Ellen Sundbergs skiva i köket, närmast övertydlig i min uppfostringsiver. Sundberg är kassörska på en lanthandel i södra Jämtland och har varken en konventionell röst eller ett inställsamt uttryck. Ellen Sundberg satsar och vill, svajar lite men härmas aldrig. Hennes låtmaterial är starkt, nästan i klass med First Aid Kits, och hennes röst både bär och övertygar." <br/><br/>De första att reagera på Ellens talang, drivkraft och musikaliska integritet har varit andra och oftast betydligt mer erfarna artister. Ellens första turné utanför Sverige var som support till Israel Nash på Irland. Både Israel och hans band blev helt golvade av Ellen och hon hittade i vänskapen med bandet ett musikaliskt samförstånd hon aldrig tidigare känt. På den långa Skandinavien-turné som följde fortsatte relationen mellan Israel och Ellen att fördjupas och när Israel återvände hem kontaktade han Ellen och vädjade att få producera hennes nya skiva. <br/><br/>Ellen har fortsatt att turnera och vinna public hela året. Bl.a. har framträdanden på AMA i Nashville och SXSW i Austin gett genklang och intresse i USA. SVT:s program Gokväll blev hennes första TV framträdande och SR:s Musikguiden besökte Östersund för tre livelåtar och intervju. <br/><br/>Ellens långa sommarturné med Doug Seegers och den dokumentär som gjordes från turnén har gett att väldigt många idag har koll på Ellen och hennes musik. Doug som använde Ellens band på turnén har inte missat många chanser att hylla Ellen och hennes musik: "I think Ellen is a magnificent talent for her age of only 21. Her songs are totally original and incredibly soothing. It amazes me how a girl so young can be so gifted. Her music is a true blessing."<br/><br/>Ellen Sundberg är 21 år och bor fortfarande i den lilla Jämtländska byn Bjärme. Hon jobbar inte längre på den lokala ICA-butiken. "White Smoke & Pines" är hennes andra fullängdsalbum. <br/><br/>Det är svårt att sätta fingret på vad som gör henne så speciell. För speciell är hon. Hennes melodier och arrangemang tar inte den lättaste vägen till lyssnarens hjärta men snirklar sig fram, söker och hittar nya stigar. Andra sätt att göra det på.<br/>-Pierre Hellqvist, Sonic, 8 av 10<br/> <br/>Det ett väldigt välgjort album där ljudbilden är stor och låtarna är långa. Det finns en genomgående och konsekvent estetik som håller ihop hela produktionen. Den lilla taffligheten från första skivan är borta, men Ellen Sundberg själv är däremot sig lik. Hon har en röst som tränger igenom, och en stark och vinnande personlighet. <br/>- Po Tidholm, DN, 3 av 5<br/> <br/>Ellen Sundberg tar stora kliv framåt. Sedan den löftesrika debuten har hon slagit sig ihop med Israel Nash och hans band, för att spela in uppföljaren White smoke and pines i Texas. <br/>- Mark Andersson, Rootsy<br/> <br/>Monotont, trögt och lysande <br/>- Dan Backman, Svenska Dagbladet, 4 av 6<br/> <br/>Det låter lite mer drömskt, lite mer svävande. Men det låter fortfarande Ellen Sundberg - och det låter Jämtland. <br/>- Jonas Solberger, LT, 4 av 5

The Handsome Family är tillbaka med sitt tionde studioalbum "Unseen". Plattan, med sin unika mix av countryinstrumentering och spännande surrealistiska texter, utforskar platser, människor och historier som sällan visas upp eller berättas. Inspirationen hämtas från den amerikansk västern och framför allt från trakterna kring Albuquerque, New Mexico, där Handsome Family bor. "Unseen" sätter ljuset på det obskyra och bortglömda.<br/><br/>The Handsome Family är äkta paret Rennie och Brett Sparks. De skivdebuterade redan 1995, fick snabbt en ganska stor och oerhört trogen publik. Men när deras låt "'Far From Any Road" användes som öppning i TV-serien "True Detective" exploderade det för Handsome Family. <br/><br/>Rennie Sparks berättar om en händelse som illustrerar duons surrealistiska upplevelser efter True Detective-genombrotte: "At the height of True Detective S1 excitement I disappeared one afternoon while waiting for a flight at O'Hare. A middle-aged businessman, McDonald's bag in one hand, rolling-bag handle in the other - walked up to me and, without pause, turned and sat down on my lap. A second later his French fries and rolling bag were on the floor and he was sputtering apologies, insisting he'd seen an empty chair. This strange invisibility felt similar to the night Brett and I watched the series in our little house in Albuquerque, feeling oddly alone. I have learned to embrace my power to vanish. As a songwriter you have to be willing to disappear and let your songs outshine you in order to embrace points of view bigger than your own. It was great that a song written about ants in my driveway became a song about cops in Louisiana. That's the best any songwriter can hope for. "<br/><br/>"Unseen" spelades in av Brett Sparks på nätterna i parets hemmastudio - "with only hawk moths listening". Han har skapat en rik och varm ljudbild som framkallar bilder av det magiska landskapet i New Mexico. David Gutierrez spelar mandolin på "Tiny Tina" och dobro på "The Silver Light". Alex MacMahon: gitarr på "The Silver Light", barytongitarr och pedal steel på "Gold." Jason Toth: trummor på samtliga låtar (utom "Green Willow Valley"). Rennie skrev alla texter. Hon sjöng och spelade banjo och autoharp, men "brydde sig inte om att skriva ner vilka låtar hon spelade på".

Sundberg Ellen: Black Raven [Vinyl LP]

Westman Mikael: Kaos & Obalans [Vinyl LP]

Relationerna mellan folk i Sverige och Danmark kan nog med visst fog sägas ha blivit lite frostigare på senare år. Men ett strålande undantag är mötet mellan skånske musikern Svante Sjöblom och danska trion Twang. Där var det omedelbar kärlek och respekt och ljuv musik uppstod. Den musikaliska förståelsen och samsynen fanns direkt och efter ett drygt år av repetitioner och konserter har det nu blivit en första gemensam platta. Som helt enkelt heter "Svante Sjöblom & Twang".<br/><br/>"Svante Sjöblom & Twang" är en lågmäld men högintensiv musikalisk explosion. De fyra lyhörda musikerna möts med öppna sinnen fördomsfri attityd. Lägg därtill en gedigen hantverksskicklighet och ömsesidig respekt. Musiken är inte helt enkel att definiera men grovt sagt kan man säga att Svante & Twang hämtar inspiration från ett sekel av amerikansk populärmusik. Visst kan man dissekera helheten och hitta spår av bluegrass, old time country, ragtime, gospel och blues. Om man nu tvunget vill. Man kan också nöja sig med att konstatera att detta är fantastisk akustisk musik med djupa rötter. Helt utan nostalgiska tillbakablickar. För här finns ingen vilja att återskapa eller konservera. Istället är det musik som lever, andas och utvecklas här och nu.<br/><br/>Samma attityd återspeglar sig i valet av låtar på plattan med en prestigelös blandning av originallåtar signerade Svante Sjöblom och smakfulla och inte minst oväntade covers. Att hitta en låt av folksångaren Ola Bell Reed ("I've Endured") är kanske inte så konstigt, inte heller att hippiefolk-mästaren John Hartford är representerad med sin "In Tall Buildings". Men någon lyfter kanske på ögonbrynen åt Lovin´Spoonfuls "Jug Band Music" eller "Choices", en låt som dök upp på en sen George Jones-platta. Och när man väl konstaterat hur sömlöst Svante & Twang integrerar dessa låtar i sin repertoar, blir man inte ens särskilt förvånad - fast lite ändå - när de gör samma sak med Justin Biebers "Love Yourself". Men precis som bra musik är bra musik oavsett genre, är en bra låt en bra låt oavsett vem som skrivit den eller gjort den känd.<br/><br/>När Svante Sjöblom skivdebuterade med "I Guess My Troubles Just Begun" 2008 var han redan något av en veteran. Under sju-åtta års tid hade han turnerat land och rike runt och utvecklat sin talang genom att spela med och lyssna på sina betydligt äldre kolleger. Genom åren har han spelat med en lång rad svenska och danska musiker, bland andra Sofia Karlsson, Sofie Livebrant och Paul Banks.<br/><br/>Twang består av tre musiker med rötter USA och den jylländska myllan som spelar bas, banjo, fiol, gitarr och sjunger trestämmigt. Twang har sedan 2014 gjort ett otal konserter och funnit ett helt eget sound och en helt speciell musikalisk stämning.<br/><br/>Bandet möttes som studerande på "Det Rytmiske Musikkonservatorium" i Köpenhamn, där alla tre stack ut lite på grund av sitt intresse för den amerikanska folkmusiken. De tre musikerna har hela tiden haft lust att utmana på folkmusikscenen och tillsätta något nytt till traditionen. Två plattor i eget namn har Twang hunnit med, 2017 år "Bebzy Biddle" och fjolårets liveplatta "Live Tapes, Vol. 1".

När Richard Lindgren för några år sedan blev inbjuden att turnera i Italien var det början på en romans. En romans som ledde till ett par fina låtar, till exempel magnifika "Sundown On A Lemon Tree", men som man trodde skulle rinna ut i sanden som distansromanser lätt gör. Så fel man kan ha. För den sanna romantikern Richard Lindgren var det bara början och med nya plattan "Malmostoso" tycks romansen med Italien övergå i en livslång, ömsesidig kärlek.<br/><br/>"Malmostoso" är inspelad i Pavia i norra Italien. De flesta musikerna är italienska och merparten av låtarna har skrivits i eller inspirerats av Pavia.<br/><br/>Kanske är det den nya omgivningen som inspirerat Richard Lindgren till stordåd? Kanske är det mötet med musiker han inte kan utan och innan som fått upp honom på tå? För "Malmostoso" är ett storslaget album. Man får lust att parafrasera salige Povel Ramels "Nya Skytvalsen": <br/><br/>Det här är det bästa han någonsin gjort<br/>Det är jävligt, jävligt bra<br/><br/>Låtmaterialet är genomgående urstark. Arrangemang och framförande har temperament, energi och lyster och diktaren Richard Lindgren överträffar sig själv. Ett varningsord är dock på plats. När poeten i "Merrion Row" sjunger "You played the concertina / I was milking cows" så tro honom inte. Richard Lindgren har sannolikt aldrig varit i närheten av en ko, än mindre mjölkat en. Men håll inte det emot honom, han har många andra förtjänster.<br/><br/>Richard Lindgren är en av Sveriges och kanske Europas bästa och mest produktiva låtskrivare. Genom åren har han på ett eller annat sätt publicerat mellan 130 och 150 låtar av förbluffande hög kvalitet. Han har försörjt sig som artist i 20 år utan att någonsin kompromissa med vare sig moral eller konst. Han har i stor utsträckning, på gott och ont, valt att ställa sig utanför det trygga välfärdssamhället för att helt ägna sig åt att skriva och sjunga sina sånger. <br/><br/>Om det finns någon poetisk rättvisa är det dags att Richard Lindgren får ta del av den nu. Världen borde väl fått nog av lättviktsmusik med flugviktstexter? Dags att göra plats på scenen för en tungviktare inom svensk musik: Richard Lindgren.<br/><br/>ps / "Malmostoso" är ett italienskt slanguttryck som på ett ungefär kan översättas med "dysterkvist" och har egentligen ingenting alls att göra med Richards hemstad Malmö.