Officiellt tog Pernilla Andersson en paus våren/sommaren 2012. Efter mer än 100 liveframträdanden efter hennes medverkan med "Desperados" i Melodifestivalen 2011 behövde batterier laddas.

Men i själva verket var sångerskan, låtskriverskan och producenten från Kristianstad, Stockholm och Runmarö som vanligt i högsta grad aktiv i sin hemma studio i skärgårn.

Resultatet är det första av två album med den gemensamma titeln "Det är en spricka i allt, det är så ljuset kommer in", en blinkning till textformuleringar på tema "det-finns-ett-ljus-där-framme" i Leonard Cohens "Anthem" och Bob Dylans "All Along The Watchtower".

Anslaget på det, som vanligt egenproducerade, albumet är ofta lågmält eftertänksamt, men med en mycket elektrisk suggestiv stämning i rakt nedstigande led från ett analogt 70-tal. Men det blixtrar hela tiden till, bpm-intensiteten höjs, med ett trumdriv som piskar fram låtarna. Som i "Judy", den första släppta låten från de plattor som blir album nio och tio i Anderssons diskografi. Hela tiden finns Pernillas röst i centrum.

Som vi blivit vana vid laborerar Pernilla gärna med såväl den egna som andras låtskatter. Som steg på månen är en översättning av hennes egna "Bring Me the Rainbow" från albumet Ashbury Apples, enligt sångerskan inspirerad av ett möte hon haft med en strippa på en motorcykelklubb. I den episka "Nåt för dom som väntar" tar hon ett nytt viskande grepp på en låt av Olle Ljungström, komplett med andäktigt piano och stråkar. "Runmaröpsalm" är en instrumental med ett stilla piano i centrum. Joakim Milder, en bekant från Pernillas jazzalbum på Kaza-etiketten i början av 00-talet, står för stråkarrangemangen.

"Själva skivprocessen har varit otroligt givande och samarbetet med Andreas Dahlbäck och uppstickaren Simon Sigfridsson, som mixat med mej, har varit en lyckträff", summerar sångerskan och fortsätter:

"Dan Berglund, David Nyström, Fredrik Rönnqvist - min sidekick sedan 18 år - och Jerker Odelholm har bidragit till vad jag själv känner är mitt starkaste album hittills. Tryggheten i att vila på dem och lita helt på dem efter långt turnerande tillsammans har gjort att jag utvecklats enormt som sångerska och gjort saker jag inte vågat tidigare..."

År 1999 döpte Pernilla Andersson sitt debutalbum till "My Journey".
Föga anade hon nog den gången vilken sorts resa hon skulle ge sig ut på.
Hur många transportsträckor den skulle innehålla. Hur många vägbyten. Men hon kan å andra sidan i dag stolt se tillbaka på en musikalisk tripp som gjort henne till en av de mest mångsidiga och respekterade artisterna/låtskrivarna/producenterna/entreprenörerna på den svenska popscenen.