Nilson Gunnar Siljabloo

Digipack.<br/><br/>Gunnar Siljabloo Nilson blev tidigt inspirerad av Artie Shaw. Han var självlärd, kanske en anledning till att klarinetten verkligen blev en förlängning av honom själv. Detsamma gällde hans sätt att sjunga. Hans dramatiska och uttrycksfulla rörelser gjorde honom till jazzens showman. Han fick verkligen publiken med sig när han uppträdde på scenen. I Jacques Werup's bok "Lev länge, dö ung" är romanfiguren Lennie Blue en uppdiktad gestalt inspirerad av Siljabloo. <br/><br/>"Det var på Nalen, i maj -53. Topsy hade för en gångs skull själv gått upp på scenen och presenterat "idolen" uppifrån det vilda Notviken. Lennie hade kommit in i guldlamésmoking och sjungit "Illusions", en stillsam Benny Carter-grej. Sällan hade en artist fått såna ovationer för en ballad. Så gjorde han inte heller hopen besviken. Det blev spex och scat, gycklarkonster i allvaret. Lennie vände ut och in på kavajen och satte slipsen som en mustach under näsan, härmade både Hitler och Stalin. Packet tjöt av hänförelse, kåken håll på att sprängas. Lennart hade då äntligen blivit Lennie Blue med jazzdiggarna, genombrottsvaxet hade nåt år på nacken. Sålt i över tjugotusen ex. En jazzplatta!" Folk var som galna, kunde inte få nog." <br/><br/>Siljabloo avled av en hjärtattack på tåget till en spelning. Han var en oförliknelig sångare och klarinettist, ett äkta naturbarn som blev mycket folkkär. En av den svenska jazzens största glädjespridare.