Litteraturvetenskap

<strong>Den hyllade nyöversättningen av Ingvar Björkeson.</strong> <br/><br/><em>Den gudomliga komedin</em> tillhör de klassiker som människor i alla tider känt igen sig själva och sin egen tid i. Dantes kraftfulla epos har blivit en del av vårt kulturarv på samma sätt som verk av Homeros och Shakespeare. När Ingvar Björkesons moderna översättning utgavs för första gången 1983 hyllades den av kritiker och läsare. <br/><br/>Inledning av Olof Lagercrantz.

Lucinda Williams, the beloved and iconic singer-songwriter and three-time Grammy winner, opens up about her traumatic childhood in the Deep South, her years of being overlooked in the music industry, and the stories that inspired her enduring songs.

I sin berömda essä »Tala i tungor: ett brev till tredje världens skrivande kvinnor« [1979] skriver Gloria E. Anzaldúa i brevform om rasismen inom såväl litteraturvärlden som den samtida feministiska rörelsen; om att som rasifierad kvinna besegra tvivlet och självhatet och erövra modet att skriva; och om de möjligheter som skrivandets rörliga dialog med jaget och världen öppnar upp.<br/>I översättning och med ett introducerande förord av poeten Burcu Sahin.<br/><br/>GLORIA E. ANZALDÚA [1942-2004] var en amerikansk poet, författare, aktivist och kulturteoretiker, vars tänkande har haft stort inflytande på queerteori, postkolonial feminism och latinx-studier. Hon tematiserar ofta mellanförskap och hybriditet i ett skrivande som blandar poesi, essäistik, prosa och teori. Hon är känd framför allt för <i>Borderlands/ La Frontera The New Mestiza</i> [1987], ett storslaget hybridverk om att växa upp på gränsen mellan Mexiko och Texas, och om de politiska, kulturella och sexuella gränser som separerar människor. Hon är också känd för att tillsammans med poeten Cherríe Moraga ha redigerat den klassiska feministiska antologin <i>This Bridge Called My Back: Writings by Radical Women of Color</i> [1981]. Där återfinns även Anzaldúas »Tala i tungor: ett brev till tredje världens skrivande kvinnor«.

En dagbok där du skriver upp allt du läser. Du anteckar författare, titel, datum och gör egna anteckningar. Boken har en inledning av Aidan Chambers som anser att det aldrig är för sent att börja med en läsdagboken och kallar den för "En guldgruva för minnet". Boken har plats för många bokminnen.

"Kristoffer Leandoers nya bok är lärd och elegant"<br/><strong>Aftonbladet</strong><br/><br/>"Intresseväckande utan att vara tillgjord, lärd utan att vara pretentiös, infallsrik utan att bli förvirrad."<br/><strong>Göteborgs-Posten</strong><br/><br/>"Oupphörligen intressant och tankeväckande läsning om fiktionens kraft"<br/><strong>BTJ ger boken 5 av 5 i betyg<br/></strong><br/>Vad händer när vi läser?<br/><br/>Är litteratur något som bara finns mellan pärmarna i en bok, eller något som uppstår i själva mötet mellan läsaren och boken? Är boken alltid densamma, eller förändras den med varje ny läsning? Kan två människor överhuvudtaget läsa samma bok?<br/><br/>Här närmar sig Kristoffer Leandoer litteraturen från ett nytt och oväntat håll där det snart blir tydligt: <em>Det är läsaren som skriver boken</em>. Vi läsare är opålitliga: vi glömmer, vi minns fel. Vi hoppar över och drar ifrån, och vi lägger gärna till de detaljer som författaren glömt.<br/><br/>Så vad innebär medskapande läsning för kritiker och översättare, för pusseldeckare och bibeltolkare? Vad strök morfar under i Kierkegaards dagbok? Läser vi med ögonen eller öronen? Vilka böcker har diktatorn i sitt bibliotek? Dödade Oidipus verkligen sin pappa?<br/><br/>"Den största behållningen med Leandoers bok är just de fria samtal om olika sätt att närma sig en berättelse som han leder in oss på."<br/><strong>UNT</strong><br/><br/>"Intresseväckande utan att vara tillgjord, lärd utan att vara pretentiös, infallsrik utan att bli förvirrad."<br/><strong>Göteborgs-Posten</strong><br/><br/>"Kristoffer Leandoer skriver vackert om samarbetet mellan författare och läsare"<br/><strong>Dagens Nyheter</strong>

I Bildhuggarens dotter ger Tove Jansson oss en inblick i sin egen barndom, som var magisk och mystisk mitt i allt det vardagliga.  <br/><br/>Tove Jansson beskriver det bohemiska konstnärshemmet på Skatudden i Helsingfors där festerna pågår i dagar, men också det betydligt lugnare sommarstället ute skärgården. Både hennes pappa skulptören Viktor Jansson och mamma Signe Hammarsten är centrala personer i berättelsen, liksom hemhjälpen Anna, en symbol för friheten. Tove Janssons älskade barndomsskildring utkom för första gången år 1968. <br/><br/>"Det är en mångbottnad berättelse om konstnärens tillblivande, men också en storslagen skildring av den lekande människan. Ingenting är mer allvar än lek för stunden och för livet." -Dagens nyheter

<b>Självbiografisk barndomsskildring om krig &amp; kolonialism </b><br/><br/><b>»En skimrande memoarbok. Ngugi wa Thiong'os kritik blir än skarpare genom den friska iakttagelse som präglar de gripande och inkännande minnesbilderna.« | <i>Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet</i></b><br/><br/>Han är osäker på vilket barn i ordningen han är, möjligen faderns tjugofjärde. Men han är sin mors femte, det vet han. En dag berättar hon att hans stora dröm går i uppfyllelse - han ska få börja i skolan. Men han måste lova henne en sak: att alltid göra sitt bästa.<br/>Pakten med modern tar den unge pojken från byn Limuru och ut i den stora världen. Men 1940-talet är en våldsam tid. Den brittiska kolonialmaktens grepp om Kenya hårdnar och Mau-Mau-gerillan intensifierar kampen för nationell självständighet. Men för skolpojken handlar det också om att ha råd med ett par skor, vilket är villkoret för släppas in på gymnasiet. Och såväl kriget som behovet av fotbeklädnad når långt in i den fattiga familjen där hemma.<br/>I denna självbiografiska barndomsskildring från 2010 berättar den världsberömda författaren om en uppväxt under krig och kolonialism erfarenheter som gör att han på 1970-talet börjar skriva på sin hembys språk och byter namn till - Ngugi wa Thiong'o.<br/><br/>Ngugi wa Thiong'o [f. 1938] är en kenyansk författare och dramatiker. Sina första romaner skrev han på engelska under namnet James Ngugi. Senare återtog han sitt födelsenamn och började på olika sätt ta ställning för de afrikanska minoritetsspråken. Han skriver sedan länge på hemspråket gikuyu och översätter själv sina böcker till engelska.