Musik & Konst

Heavy metal märks. Och man måste lyssna på hög volym! Det menar Hartmut Rosa, tysk sociolog och hårdnackat metal-fan, som med sina teorier kring social acceleration och resonans etablerat sig som en av samtidens viktigaste tänkare. <br/><br/>Heavy metal har för länge sedan blivit medelålders, men står fortfarande stadigt i den annars så konjunkturkänsliga musikindustrin. Fansen är många och lojala. De läser smala tidskrifter, lyssnar fortfarande på hela album, köper mängder med skivor och är flitiga konsertbesökare. Många metal-fans hävdar dessutom att musiken räddat deras liv! Hur kommer det sig att denna musik kan betyda så mycket för vissa, när den av utomstående ofta uppfattas som klichéartat oljud? <br/><br/>I <i>Monstervrål och änglasång</i> använder Hartmut Rosa sin egen erfarenhet som passionerad hårdrockare. Hans livs soundtrack blir utgångspunkt när han redogör för genrens historia, hur låtarna är uppbyggda och vad som utmärker metal-kulturen bland alla änglar och demoner. Han hämtar exempel från såväl romantiken och nyare forskning som personliga berättelser om gåshudsupplevelser. Här presenteras musik inte bara heavy metal som en möjlig väg in i djup resonans och som existentiell motkraft i en alltmer stum omvärld.<br/><br/>Recensioner av den tyska utgåvan: "För metal-fans är denna bok absolut obligatorisk läsning. Inte bara för att kunna svara mer uttömmande och kompetent nästa gång frågan 'Varför lyssnar du ens på det?' dyker upp, utan också för att bättre kunna förstå sig själv och sin omgivning." <i>metal.de</i> <br/><br/>Rosa är själv tveksam till att kalla boken vetenskaplig. Men om den inte är det, hur kommer det sig att den kan bli så upplysande, inte bara om heavy metal för någon som inte kan särskilt mycket om genren, utan också om just denna samtidserfarenhet? Rosa lyckas mycket väl att belysa denna erfarenhet både existentiellt och intellektuellt just genom sin personliga historia. Ola Sigurdson, <i>Sociologisk Forskning</i><br/><br/><i></i>Mer om författaren: Hartmut Rosa, född 1965 i Lörrach, är sedan 2005 professor i allmän och teoretisk sociologi vid Friedrich Schiller-universitetet i Jena och sedan 2013 föreståndare för Max Weber Centre vid universitetet i Erfurt. Hans böcker om det moderna samhällets tidsnöd (<i>Beschleunigung</i>, 2005) och de upplevelser av alienation och förhoppningar om resonans som den innebär för människor (<i>Resonanz</i>, 2016) har fått uppmärksamhet i hela världen. 2023 erhöll Rosa det välrenommerade Gottfried Wilhelm Leibniz-priset. Han är ända sedan ungdomen ett stort heavy metal-fan och spelar keyboard i hobbyband. På svenska finns Rosas böcker <i>Acceleration, modernitet och identitet tre essäer</i> (2014) och <i>Det vi inte kan råda över om vårt förhållande till världen</i> (2020), båda utgivna av Bokförlaget Daidalos. 

<b>Ny samling av Sveriges främsta popkritiker</b> <br/><br/>Vad betyder ordet pop? Efter ett decennium byggt på minsta gemensamma nämnarens kultur är Andres Lokkos svar detsamma som det varit i fem årtionden: Allt.<br/>I en tid där störst automatiskt är synonymt med bäst, intressantast och viktigast väljer Andres Lokko en annan avfart. Under ytan gror andra alternativ: Nya orkestrar, nya subkulturer och nya fanzines. Författaren ställer sig i opposition, smooth som en Luther Vandross-ballad, mot nykonservatism och idén om att popmusik är en konstform att växa ifrån.<br/><i>Andres Lokko 2020-2024</i> innehåller ett rikt urval texter från de senaste fem åren, där landets mest inflytelserika musikkritiker - nu i Ryuichi Sakamoto-färgad mittbena - sträcker sig bort från streamingtjänsternas algoritmer. <br/><br/>ANDRES LOKKO [f. 1967] är kritiker, journalist och dramatiker. I över trettiofem år har han skrivit om kultur, i synnerhet om popmusik. I dag verkar han bland annat som krönikör för <i>Svenska Dagbladet</i>. Han är bosatt i Bandhagen, strax söder om Stockholm. <i>Andres Lokko 2020-2024</i> är den fjärde volymen samlade texter av Andres Lokko som utkommer på Modernista.<br/><br/>»Lokko skriver med förtvivlan om vilken liten funktion popmusik har i andras liv. Han skriver med avundsvärd nyfikenhet, och har bevarat den glöd han antändes av när han som liten pojke förtrollades av sina första musikupplevelser.« Bernur

"Höstens viktigaste läsning"<br/><br/>Dagens Nyheter<br/><br/><br/><br/>"Jag har faktiskt aldrig läst dikt som lika starkt och trotsigt tar vara på varje uns av sinnlighet, i sin kamp för att skydda själen från att krossas redan innan döden slår till."<br/><br/>Sydsvenskan<br/><br/><br/><br/>"Språket är rikt och vackert, tilltalet är direkt, nästan avskalat. Och under ytan växer dikterna och blir en mångbottnad upplevelse, svåra att sätta ord på men som känns. I hela kroppen."<br/><br/>Dala-Demokraten<br/><br/><br/><br/>Nima Hasan är en palestinsk författare, född 1980 i Rafah på Gazaremsan, där hon levt i hela sitt liv. Efter att ha evakuerat elva gånger bor hon nu med sina barn i ett tältläger i Deir al-Balah. Sedan oktober 2023 har hon publicerat dikter på sociala medier. Jasim Mohamed har översatt dikterna från arabiska till svenska allt eftersom de lagts upp, och sedan har de i nära samarbete gjort urvalet till denna bok. Det här är första gången dikterna ges ut i bokform på något språk - denna svenska översättning är ett originalverk.<br/><br/><br/><br/>Nima Hasans dikter talar inte om kriget; de är skrivna medan bomberna faller.<br/><br/><br/><br/>Mammorna i Gaza gråter inte<br/><br/>De lagrar skräck, vrede och böner i sina lungor<br/><br/>och håller andan tills<br/><br/>flygplanens surrande upphör<br/><br/>Mammorna i Gaza<br/><br/>är inte som andra mammor<br/><br/>De knådar deg med tårar<br/><br/>och matar landet med sina barn

Här presenteras tre aldrig tidigare publicerade pjäser: <i>Svaghetens parti </i>av Felicia Mulinari, <i>Förlustens rumtid </i>av Balsam Karam och <i>Shiatsu</i> av Dimen Hama Abdulla. De skrevs mellan 2020 och 2024 för Amfi, en plattform för nyskriven dramatik. Med ett efterord av Saga Gärde.

Andra och utökade utgåvan av Viktor Sundbergs bästsäljare "Bättre bilder / Fotoskolan 1". Nu också med utvecklande övningar!<br/><br/>Vill du på allvar ta kontrollen över ditt fotograferande? Ditt första och viktigaste steg framåt är att stänga av kamerans automatiska funktioner. Istället börjar du förlita dig på din egen kamerateknik. Och det kan du bara göra om du lär känna kamerans grundläggande del

Tänk om det du tror om tatueringar inte är sant. För femtio år sen var det bara kriminella och sjömän som tatuerade sig. Det vet ju varenda människa. Men var det verkligen så?<br/><br/>I den här boken utforskar Helena Meyer tatueringen som fenomen ur oväntade perspektiv. Till sin hjälp tar hon arkivmaterial, tidningsartiklar och kriminologiska debatter från flera århundraden men också nutida populärkulturellla fenomen som Harry Potter och Star Wars.<br/><br/>Resultatet är en spännande och lättläst essä som både slår hål på gamla myter och väcker nya frågor. Vad är det med tatuering som fascinerar så många människor, och hur kommer AI och robotar att påverka tatuering i framtiden?

Ibland ges det ut en bok som du inte visste fanns men som besvarar frågor du vill ställa om filmmediet och den digitala eran. Den sjunde konstarten filmen är visserligen yngst men har dödförklarats många gånger. Nu kan Astrid Söderbergh Widding på sin lätta reflekterande prosa guida dig in i samtliga klassiska teman och framtidsfrågor - huruvida filmmediet bäst beskriver verkligheten eller det inre mysteriet om samma verklighet. Bli din egen filmteoretiker och njut. - Suzanne Osten Astrid Söderbergh Widding (f. 1963) är professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet. I Föreställningar om filmbilden samlas fem av hennes essäer om filmteori ur ett historiskt perspektiv. I en tid då tekniken snabbt förändras och medier alltmer flyter in i varandra bidrar boken till spännande tolkningar av filmmediet, som historiskt uppfattats som ett unikt sätt att fånga verkligheten. Söderbergh Widding skriver om filmens plats i både bildkultur och det moderna samhället. Bland det som här för första gången studeras mer i detalj finns de bakomfilmer som Ingmar Bergman gjorde från tidigt 1950-tal och framåt.