Pris filter

Kjell Höglunds sångtexter, alltifrån underfundiga bagateller till livsfilosofiska tankar, verkar aldrig gå ur tiden. Han återupptäcks ständigt av unga i nya generationer, som berörs av hans texter och sånger. Här är hans sångtexter samlade. En sångbok med samma titel kom efter det nionde skivalbumet. Den har här kompletterats med texterna runt de fem sista albumen samt ytterligare återfunna alster. Totalt 291 texter varav 170 utgivna på skiva.

Så fort någon skriver om <i>Solstollarna</i> flödar sociala medier över av känslosamma kommentarer, inget annat fenomen av liknande karaktär genererar fler inlägg trots att det nu gått över 40 år sen första serien sändes. Vårt julprogram <i>Toffelhjältarna</i> röner inte alls samma uppmärksamhet trots bättre betyg och högre tittarsiffror, närmare 3,5 miljoner satt bänkade. <br/><br/>Johannes Brost och jag stod i baren på nya Club West End när Mick, Keith och Brian steg in genom entrén. Det var väl min syster Ingela som raggat upp dem någonstans, fråga mig inte var eller hur, hon var expert på sådant. <br/><br/>Som popmusiker var det förstås kul att träffa Stones, men jag var trött och gick hem till Fersens väg och kröp ner i min säng. Vaknade av att någon ruskade liv i mig, det var Mick som undrade var han kunde sova. Sen kom även Keith och Brian in i mitt rum som från golv till tak var dekorerat med Beatlesbilder, bara en enda ynka liten poster på Stones fanns i ett hörn. <br/><br/>Dan därpå slog vi oss ner i familjens nedsuttna Chippendalesoffor med akustiska gitarrer, Brian och Keith gav sig tusan på att Mora och jag skulle lära oss riffet till deras listetta Last Time . Det tog sin lilla tid, alldeles för avancerat för oss. Men till slut så ... <br/><br/>Senare samma kväll ägde den omtalade festen rum som finns dokumenterad i Magnus Gerttens och Stefan Bergs prisbelönta film Rolling Like a Stone. <br/><br/>Ingela och jag hade med familjen flyttat till Fersens väg redan året jag fyllde elva, och jag bestämde mig nästan omgående för att här vill jag leva, jag älskade varenda liten vrå. En journalist som ville veta min levnadshistoria förvånades storligen över att jag bott hemma ända fram till min 30-årsdag, och då var det dessutom inte jag som flyttade. Det var mamma och pappa som fick ge sig i väg. Rubriken löd: Hans föräldrar flyttade inte hemifrån förrän han fyllde 30. <br/><br/>Så Ingela och jag bodde kvar i vår sjurummare under många händelserika år. Inte bara Stones har sovit över på denna ärevördiga adress, alla kända rockartister som kom till Malmö tittade in men också författare som Jacques Werup och förstås vår granne Åke Cato. <br/><br/>När jag till slut måste lämna lägenheten begav jag mig till kvarteret där min blivande kollega Per Dunsö höll till. Under en intensiv period mellan 1975 och 1990 medverkade vi i 16 tv-serier, de flesta nu med ålderns rätt behagligt insomnade.<br/><br/>Avslutningsvis, det här är ingen apologi. J'accuse!

Kalle Anka Gigant - 800 Sidor [Bok / Häftad]

"Tänk dig att flaskmata en nyfödd harpalt. Tänk dig att den bor i ditt hem, trummar med tassarna på ditt täcke för att få din uppmärksamhet. Tänk dig att den som vuxen sover i huset om dagarna och springer fritt om nätterna och till slut får egna ungar i din trädgård. Allt det här hände mig."<br/><br/>Under pandemin lämnar den politiska rådgivaren Chloe Dalton London för landsbygden och hittar en nyfödd men skadad harpalt. Hon tar hem den, trots att vilda harar sällan överlever i fångenskap. Mot alla odds växer en djup och ömsint relation fram. Haren lever fritt om nätterna och återvänder till Chloe varje dag. Trots rädsla för rävar, rovfåglar och människor, försöker Chloe aldrig hålla haren inomhus. För varje gång den lämnar huset vet Chloe att det kan vara sista gången. Men att hålla kvar haren vore ett annat slags död. <br/><br/><i>Haren och jag</i> är en fängslande och vackert skriven berättelse om en oväntad vänskap mellan människa och djur. Chloe Dalton delar med sig av sina upplevelser av att uppfostra en vild hare, samtidigt som hon väver in reflektioner om natur, tillit och vår bristande förståelse för det vilda liv som finns alldeles intill oss. <br/><br/>Boken har nominerats till flera prestigefulla priser och utsedd till Årets bok av bland andra The Sunday Times, The Observer och Financial Times. CHLOE DALTON är författare, politisk rådgivare och expert på utrikespolitik. Hon har arbetat i över ett decennium inom det brittiska parlamentet och på Utrikes-och samväldeskontoret, där hon har varit rådgivare och skribent åt flera framstående personer. Hon delar sin tid mellan London och sitt hem på den engelska landsbygden. Haren och jag är hennes debutbok. <br/><br/>Vinnare av Wainwright Prize Book of the Year Vinnare av Wainwright Prize for Nature Writing Nominerad till British Book Awards Book of the Year Nominerad till The Women s Prize for Non-Fiction Nominerad till The Hatchards and Biographers Club Best First Biography Prize <br/><br/>"Detta är underbar läsning" 5/5 BTJ <br/><br/>"En bladvändare" Naturmorgon i P1 <br/><br/>"Betagen läser man om Chloe Dalton, hos vilken insikten djupnar om att månaderna med haren bara är 'en liten ö i tiden'. Den korta tidsskärvan öppnar hela naturen för henne." UNT "En fascinerande, tänkvärd berättelse om relationen mellan människa och djur." Aftonbladet

The Life, Death and Legacy of Jon Nödtveidt and Dissection. (S. Monle&#243;n). Denna biografi skildrar Jon Nödtveidt, ledare för Dissection, vars två arv formade extremmetal och ockult filosofi. Musikaliskt förenade han 90-talets Death och Black Metal i en unik stil helgad åt satanism, där musik och ideologi smälte samman. Andligt levde han efter sina esoteriska övertygelser med fullständig äkthet, och lämnade ett bestående avtryck både i musiken och den mörka filosofi han omfamnade. 240 sidor, Inbunden bok.

Författaren, artisten, konstnären Ulf Lundells dagboksurval från 2024.

Det var en gång en pojke som hette Jan. Jan hade en massa tänder som han sällan borstade. Därför passade hans mun särskilt bra för de små tandtrollen Karius och Baktus. De kände sig alldeles trygga långt borta från alla tandborstar, och Jan åt massor av godis som trollen levde gott på.<br/><br/>Men trots denna harmoniska tillvaro, eller kanske just på grund av den, beslöt sig Karius och Baktus för att bygga ut. Baktus ville inte bo i den mörka kindtanden längre, han längtar efter en ljus balkong i en hörntand i överkäken istället ...<br/><br/>Författarens avsikt var nog att få barn att vara rädda om sina tänder, men de flesta av oss tycker mest synd om de stackars tandtrollen som byggt så fina hus och sedan blir så grymt bortspolade från sina hem. Hur som helst blev det en oförglömlig barnboksklassiker!