NAX

Trio Con Tromba: Fusion 1982 [CD]

Lundgren Isabella: Look for the silver lining [Digipack / CD]

Babs Alice: What a joy [Digipack / 2 CD]

Jazz & The City [3 CD]

Sigurdardottir Anna Greta/Max Schutz: Brighter [CD]

Calle Rasmusson har med sitt trumspel och som kompositör och arrangör frilansat friskt på den svenska jazzvärlden (med artister/musiker som Rigmor Gustavsson, Mathias Algotsson och Peter Asplund) men även synts på den internationella popscenen (Chaka Khan, Cory Henry, Lalah Hathaway och Ibrahim Maalouf ). Nu är det äntligen dags att presentera det första albumet i eget namn, i ett spännande samarbete mellan hans jazztrio och Dalasinfoniettan.<br/><br/>"Calle Reasmusson har hörts med bra trumspel i flera jazzsammanhang, både live och på skiva och ingående i andra musikers band. Nu begår han sin skivdebut under eget namn.<br/><br/>Calle Rasmusson är en "västkustmusiker", född och uppvuxen i Halmstad men flyttade till Stockholm under nittiotalets sista år. Musiken i debutalbumet är hämtat från två projekt. The Roots Project, initierat av länsmusiken i Halland samt The Orchestra Project, där tanken utgått från att kombinera friheten hos en pianojazztrio med en större orkesters klangrikedom.<br/><br/>One, som Calle Rasmusson betitlat sitt debutalbum innehåller egenkomponerad och arrangerad musik samt två titlar vardera av skivans medverkande, pianisten Adam Folkelid och basisten Kristian Lind. Musiken får för mig svit-form där man anar en röd tråd genom allt. Musik som stundtals får mig att tänka på hur Gil Evans skrev och arrangerade sin musik för orkester. Breda, heta toner blandat med lågmälda mjukt innerligt vackra orkesterklanger, varierat med någon ur bandet som fått fritt soloutrymme. Calle Rasmussons musik är ändå inget Gil Evans plagiat utan har med egna väl genomtänkta tankegångar tonsatt och arrangerat sin musik och gett uttryck för vad han vill berätta musikaliskt. Många jazzmusiker ingår och förutom hans eget skickliga spel på trummor medverkar Dalasinfoniettan.<br/><br/>Musiken inleds med The Kingdom i upprepande spel som dock bryts upp i både vackra och taggade toner samt Magnus Hjort och Carl Mörner Ringström i solospel på respektive pianot och innerligt lödande gitarr. Musiken glider försynt vidare in i nästa stycke, betitlat Här och där, med mjukt vackert spel denna gång med Adam Folkelid vid pianot, till Dalasinfoniettans trolskt vackra toner. Solistiskt skickligt spel från Fredrik Davisson flügelhorn i Isthmus och även här Carl Mörner Ringsrtöms gitarr, vilket även båda gör i sirligt stämningsfullt och långa Promenad, som ändå har inneboende spänning. <br/><br/>Fler solister finns. Kristian Lind i lätt moll betonade October samt Max Tornberg bas och de båda rörblåsarna Per Thornberg och Peter Fredman med bra spel i skönt jazzgungande Eleven Steps. Adam Folkelid sätter slutet med The Stars, i melodiöst upprepande toner till Dalasymfoniettans sirliga toner.<br/>Ett jazzsymfoniskt verk där helhetsbilden, det skrivna och arrangerade med skickligt ensemblespel inramande det enskilda solospelet är en njutning hela skivan genom". <br/>Thord Ehnberg / DIG

Magnus Öström anses vara en av sin generations stilbildande trumslagare. Hans 15 år i triosamarbetet med Esbjörn Svensson och Dan Berglund i ett av världens mest framgångsrika band -E.S.T. - har satt oförglömliga spår på den musikaliska kartan. <br/><br/>Hans första solo-album, "The Thread of Life", blev nominerad till en svensk Grammis. Dessutom vann han "Echo Jazz Award - Best International Drummer" (Tysklands motsvarighet till Svenska Grammis). BBC Radio 3 utryckte det så här: " Vilket extremt vackert och tilltalande album det här är. Perfekt spel, kompositionerna är sannerligen inspirerande och arrangemangen är magiska". <br/><br/>På uppföljaren Searching for Jupiter har Öström med sig ett starkt och tight band som består av gitarristen Andreas Hourdakis, basisten Thobias Gabrielson och pianisten Daniel Karlsson. <br/><br/>De har sakta mejslat fram ett starkt och övertygande jazz/rock- och progressivt rocksound - The Moon (And The Air It Moves) tex påminner om Pink Floyd inte bara till namnet och där finns ny spirande optimism. Nu är det melodierna som åter spelar en viktig roll och albumet slutar i hoppets tecken med At The End Of Eternity.