Njuta films

Under en period av fem år har filmaren Tom Löwe (Timescapes) rest till världens alla hörn för att dokumentera storheten i det lilla och detaljerna hos det monumentala. Från ett fält i Nederländerna till Dubais tornande skyskrapor och många platser däremellan fångar hans kameror naturen och tidens gång, människor i arbete, vila och lek. Ett storslaget bildpoem med mäktig musik av kompositören Joseph Trapanese.<br/><br/>Awaken är en släkting i rakt nedstigande led till klassikern Koyaanisqatsi och har följdriktigt dess regissör Godfrey Reggio som exekutiv producent. I den rollen finner vi också Terrence Malick. Löwe har arbetat med bägge tidigare på filmer som Visitors och Knight of Cups. Här får vi också en sinnesutvidgande bioupplevelse som väcker tankar om livet, vårt förhållande till teknologi, tid och minne. <br/><br/>Utöver den uppenbara inspirationen hämtad från filmens producentduo har Löwe under intervjuer också nämnt filmskaparna Wong Kar-wai, Hou Hsiao-hsien, Edward Yang, Christopher Doyle, Lee Ping-bing, Hayao Miyazaki och Kenji Mizoguchi som betydelsefulla för ton och tempo i Awaken.

Ekens rike berättas helt utan dialog så att alla oavsett språk eller ålder kan följa med.<br/><br/>Eken är kungen bland träd och en symbol för kraft och ett långt liv. Det mäktigaste trädet på våra nordliga breddgrader, som av många förknippas med hopp om livet för framtida generationer. Men eken är inte bara en symbol, för mängder av djur är det den plats de kallar sitt hem.<br/><br/>Ekens rike är en naturlyrisk och spännande hyllning till skogen och djuren med fantastiskt vackert foto. Vi får följa ekorrar, grodor, insekter, möss, rådjur, ugglor, vildsvin och många andra djur genom årstidernas växlingar under ett år i och omkring en 210 år gammal ek. Här utspelar sig livets alla vedermödor. Kamp för överlevnad, problem med grannsämja, solidaritet, romantik och uppfostran av barnen.<br/><br/>Regissören Laurent Charbonnier är tidigare känd för dokumentärer som Flyttfåglar och den Césarnominerade Animals in Love. Michel Seydoux gör efter en lång karriär på produktionssidan (På väg till skolan finns på meritlistan) regidebut med Ekens rike. Ekens rike berättas helt utan dialog så att alla oavsett språk eller ålder kan följa med.<br/><br/>-<br/>* * * * * "En hyllning till naturen" - Kulturbloggen<br/>* * * * "Komiskt lekfullt och publikfriande" - Bio.nu<br/><br/>-<br/>* * * * * "En poetisk juvel" - Ouest France<br/>* * * * "Denna naturnära film når ända till toppen" - Dernières Nouvelles d'Alsace<br/>* * * * "En förtrollande hyllning till den biologiska mångfalden." - Le Figaro<br/>* * * * "Intensiv upplevelse. Bländande bilder" - Le Parisien<br/>* * * * "Unik. Känns som en äventyrsfilm" - Libération<br/>"Hypnotisk! Fantastiskt väl utförd" - Little White Lies

Den unge vetenskapsmannen Dr. Franz Walter tror att hans lycka är gjord. Walter blir erbjuden en åtråvärd professorstjänst efter att han doktorerat vid Humboldtuniversitetet i Berlin. För att ytterligare befästa resan uppåt i karriären ingår också en lyxig lägenhet i centrala Östberlin. Men i själva verket är det här bara ett sätt för STASI, Östtysklands ministerium för rikssäkerhet, att slå klorna i honom. Walter spelar med till en början. Snart börjar dock resultaten av det han utför i tjänsten att tära på den mentala och fysiska hälsan. Steg för steg drivs han mot desperata åtgärder i ett försök att komma undan.<br/><br/>Ett verklighetsbaserad drama som utgår från Werner Teskes liv. Historien visar de tragiska följderna av det paranoida och våldsbenägna övervakningssamhälle som byggdes upp i Östtyskland och de andra länderna bakom järnridån under den senare halvan av nittonhundratalet. Teske var den siste mannen som avrättades i Östtyskland innan dödsstraffet avskaffades 1987.<br/><br/>Manusförfattaren och regissören Franziska Stünkel har fått många priser för sina filmer och sitt arbete som fotokonstnär. Bland hennes mest uppmärksammade projekt märks jätteproduktionen Der Tag der Norddeutsche. Den 18 timmar långa dokumentären skildrar 121 människors liv under en dag. Filmen gjordes med hjälp av ett team på 400 personer som filmade totalt 700 timmar material under 11 maj 2012. Ett ännu mäktigare engagemang ligger bakom På nära håll. Stünkel skrev sitt manus efter smått överväldigande nio år av historiska efterforskningar och arkivstudier. Hennes syfte med filmen är att synliggöra ett makabert historiskt faktum, okänt för många idag. Att dödsstraff utdömdes och verkställdes i DDR.

BASERAD PÅ DEN KLASSISKA NOVELLEN AV STEFAN ZWEIG<br/><br/>När nazisterna marscherar in i Wien försöker advokaten Josef Bartok fly landet med sin fru Anna. Flykten misslyckas och Bartok grips av Gestapo. Han hålls därefter isolerad i ett rum på hotellet Metropol i staden. Under dagar, veckor och månader är det enda han hör från en annan människa skriken från mindre lyckligt lottade fångar som torteras i angränsande delar av fastigheten. Efter ett av många förhör lyckas Bartok sno åt sig en bok om schack. Att nogsamt iscensätta de klassiska partier som beskrivs i boken blir enda sättet för honom att inte bryta samman totalt. Schackets värld blir hans flyktväg.<br/><br/>Regissören Philipp Stölzl (North Face, Winnetou & Old Shatterhand) tar sig an den klassiska novellen "Schack" av Stefan Zweig. Författaren föddes och var verksam i Österrike men drevs i exil efter nazisternas maktövertagande 1933. Zweig är också känd för sin skildring av hur Europa changserade i sviterna av första världskriget i boken Världen av igår: en europées minnen. Den var en av inspirationskällorna när Wes Anderson gjorde Grand Budapest Hotel.<br/><br/>I huvudrollen som Josef Bartok har vi den lovprisade Oliver Masucci. I en annan av de större rollerna ser vi Sveriges egen Rolf Lassgård. Bland de andra skådespelarna märks Birgit Minichmayr och Albrecht Schuch.

Ett äldre par kämpar på genom alltmer kringskurna och svåra vardagar i en Parislägenhet till brädden fylld av böcker och prylar - minnen från ett långt och aktivt liv. Makan (Francoise Lebrun) är pensionerad psykolog som efter en karriär spenderad med att lappa ihop andras sinnen med fasa märker hur hennes eget börjar fragmenteras. Maken (Dario Argento), kämpar på med sitt bokprojekt om filmberättandets drömska kvalitéer och vill eller kan inte riktigt inse hur illa det är ställt sin älskade livskamrat och fru. Sonen Stephane, (Alex Lutz) som under hela sitt liv levt i drogmissbruk och förlitat sig på föräldrarnas stöd, ser nu hur rollerna blir ombytta och han blir tvungen att axla sitt ansvar som närmaste anhörig.<br/><br/>Känd som fransk films enfant terrible tack vare provocerande och djärva verk som Irréversible, Enter the Void och Lux Aeterna, är Gaspar Noé kanske inte den förste man tänker på när en emotionell, meditativ film om åldrande och död kommer på tal. Gaspar Noé skapade projektet sedan en kraftig hjärnblödning nästan tog död på honom. Efter att ha återhämtat sig blev han nykterist och började arbetet med Vortex. Filmen omnämns som ett mer moget verk och hyllades närmast unisont efter visningarna i Cannes. Men helt har Gaspar Noé inte lämnat experimentlustan bakom sig. Vortex berättas i snillrik split screen, en visuell återgivning av den ökande klyftan mellan huvudpersonerna.<br/><br/>Skräckfilmslegenden och regissören Dario Argento (Suspiria, Trauma) överraskar med en stark och känsloladdad skådespelarprestation i rollen som den åldrande maken. Françoise Lebrun har också bakom sig en lång och distingerad karriär som framförallt skådespelare (Mamman och horan, Kidnappningen av Michelle Houellebecq). Alex Lutz har på senare år setts i filmer som Spirou och En liten bokhandel i Paris.

Ett par i medelåldern har precis flyttat till ett hus med en ovanlig egenskap. Klättrar man ned i en tunnel i källaren trillar man ut från ett hål i taket på husets övervåning. Under den korta färden har tolv timmar gått och man blir tre dagar yngre på kuppen. En egen tidsmaskin borde väl slå både golvvärme och öppen planlösning vad gäller återförsäljningsvärdet? Alain, mannen i hushållet, vet inte riktigt vad han ska göra med det märkliga inslaget i boendemiljön, som han i övrigt är nöjd med. Marie blir dock smått besatt av tanken att återfå sin svunna ungdom, en tunnelfärd i taget. I relaterade nyheter berättar Alains alfahanne till boss med stolthet i rösten att han bytt ut sin penis till en elektronisk dito som går att styra via Iphone. Allt detta för att säkra prestandan så frun inte tröttnar. Hur ska det sluta för de bägge paren och deras ojämna kamp mot tidens härjningar?<br/><br/>Tidsloopar, mekaniska manslemmar, charmiga katter och huvudpersoner som tar de mest absurda situationer med nollställt lugn. Allt är med andra ord som det ska i det speciella hörn av filmvärlden den ständigt produktive och infallsrike multikonstnären Quentin Dupieux skapat. I Otroligt men sant får vi vad som kan vara hans mest lättillgängliga och ändå skruvade film hittills. Temat om fåfänga och rädslan för att åldras kan säkerligen många relatera till alltför väl. Allt tyder på att även denna visit till Dupieuxland kommer få dig att ligga dubbelvikt av skratt och lämna platsen lite klokare. Eller möjligen galnare?

Ett äldre par kämpar på genom alltmer kringskurna och svåra vardagar i en Parislägenhet till brädden fylld av böcker och prylar - minnen från ett långt och aktivt liv. Makan (Francoise Lebrun) är pensionerad psykolog som efter en karriär spenderad med att lappa ihop andras sinnen med fasa märker hur hennes eget börjar fragmenteras. Maken (Dario Argento), kämpar på med sitt bokprojekt om filmberättandets drömska kvalitéer och vill eller kan inte riktigt inse hur illa det är ställt sin älskade livskamrat och fru. Sonen Stephane, (Alex Lutz) som under hela sitt liv levt i drogmissbruk och förlitat sig på föräldrarnas stöd, ser nu hur rollerna blir ombytta och han blir tvungen att axla sitt ansvar som närmaste anhörig.<br/><br/>Känd som fransk films enfant terrible tack vare provocerande och djärva verk som Irréversible, Enter the Void och Lux Aeterna, är Gaspar Noé kanske inte den förste man tänker på när en emotionell, meditativ film om åldrande och död kommer på tal. Gaspar Noé skapade projektet sedan en kraftig hjärnblödning nästan tog död på honom. Efter att ha återhämtat sig blev han nykterist och började arbetet med Vortex. Filmen omnämns som ett mer moget verk och hyllades närmast unisont efter visningarna i Cannes. Men helt har Gaspar Noé inte lämnat experimentlustan bakom sig. Vortex berättas i snillrik split screen, en visuell återgivning av den ökande klyftan mellan huvudpersonerna.<br/><br/>Skräckfilmslegenden och regissören Dario Argento (Suspiria, Trauma) överraskar med en stark och känsloladdad skådespelarprestation i rollen som den åldrande maken. Françoise Lebrun har också bakom sig en lång och distingerad karriär som framförallt skådespelare (Mamman och horan, Kidnappningen av Michelle Houellebecq). Alex Lutz har på senare år setts i filmer som Spirou och En liten bokhandel i Paris.