Lars Sjunnesson

Att se kvinnor på film innebär ofta att se schabloner och stereotyper, att synas som kvinna på film innebär ofta att ikläda sig en roll som offer eller bihang. Film görs fortfarande i mycket hög grad av män, om män. Detta bevisar Ingrid Lindell, kulturforskare vid Göteborgs universitet, med hårda fakta i denna avhandling. Siffrorna talar sitt tydliga språk. I vår tids berättelse, som hon kallar filmmediet, får vi tydliga signaler om vad som bör visas och vad inte, och kvinnliga bilder att identifiera sig med är fåtaliga och snäva: kvinnan är vacker, våldtäktsoffer eller prostituerad. Det gäller inte bara de kommersiella filmerna -- även i alternativ film är tendensen densamma. Lindell visar att diskussionen, trots att den varit på tapeten i 40 år, på intet sätt är över.

"I decennier hade berget legat dolt för oss. Det var ingen som längre mindes när det började, det var som att även tiden suddats ut. Hela den berglösa epoken var och förblev oklar. Och även om frågor ställdes om vem som byggt den ridå som så skickligt hållit berget ifrån oss och vem som skött den och varför den plötsligt bara rasat ihop, så var det först ingen som på allvar tog sig an det hela och gick till botten med det."

"Jag vet inte var den stora kärleken kommer ifrån. Den som flödar genom mig med en sådan kraft nu att jag varit tvungen att ge upp allt annat. Jag måste lära mig att kontrollera kärleken. Bara galningar älskar så här. Och möjligtvis nunnor. Jag är ingen nunna."