Svenska

Diktpic [Bok / Danskt band]

Boken för dig som är mitt i livet - eller för dig som vill förstå och stötta någon som är det. När hormonerna förändras påverkas allt från sömn och humör till vikt, muskler och hjärthälsa. Men mitt i omställningen finns en kraftfull möjlighet: maten.<br/><br/>Här får du konkreta strategier för viktbalans, mättnad och bättre sömn, kunskap om proteinets och fettets betydelse, samt hur fullkorn och fibrer stärker hjärtat. Framför allt får du inspirerande recept som omsätter råden i god, enkel, mjuk och värmande vardagsmat.<br/><br/>Med vetenskaplig grund och lång klinisk erfarenhet guidar dietisterna Caroline Wilbois och Johanna Andersson dig genom klimakteriet. De reder ut myter, förklarar vad som händer i kroppen och visar hur små, hållbara förändringar kan göra stor skillnad - för energin här och nu och för hälsan på lång sikt.<br/><br/>Det här är inte en bok om förbud - utan om bättre val, balans och njutning. Låt maten bli din bästa vän i en ny fas av livet!

I den här boken rör vi oss i en skugglik sfär där mycket kan upplevas som vackert, skräckfyllt, främmande och avlägset. De giftiga änglatrumpet, belladonna och blåduva (stormhatt) har namn som är förföriska och bär på lockelse; här skönjs en dubbelhet. På liknande sätt märks tvetydigheten i att spikklubban har bedårande trumpetformade blommor, men kan ta en människas liv. Den tillsynes enkla potatisen är släkt med de beryktade hallucinogena växterna alruna och bolmört. Giftväxterna bär på dramatik och komplexitet, de växer i ett gränsland mellan skönhet och död och förekommer sedan länge både i läkekonsten och i folktron. Här får du stifta bekantskap med exempelvis frukt som för vilse, växtandar, djävulens talisman, giftträd, hoppets späda blomma, häxsmörjelser i myt och verklighet, läketrädgården och klockklang i feernas rike.<br/><br/>Sara Bonadea George har i flera år undervisat om folktrons flora på folkhögskolor, bibliotek, studieförbund och andra platser samt hållit trädgårds- och vildväxtvandringar i ämnet. Hon är författare till den omskrivna <i>Blodets blomma: Växter i svensk folktro</i> (2023) och huvudredaktör för tidskriften <i>Hjärnstorms</i> nummer "Flora" (2025). Boken är bildsatt med suggestiva originalillustrationer av konstnären Kristoffer Nilsson.

I början av 1990-talet var Joakim Thåström, punkikonen från Ebba Grön och Imperiet, fångad i en roll som han aldrig känt sig bekväm med. Tolkningarna av Bellman och Taube höll på att göra honom folkkär mot hans vilja, hyllningarna och idolstatusen var på väg att kväva hans kreativitet och hans artistiska ambitioner.<br/><br/>Så istället för att göra det alla förväntade sig och fortsätta en påbörjad solokarriär i Sverige valde han en helt annan riktning: han flyttade till Amsterdam, började skriva på engelska och startade det slamriga industrirockbandet Peace, Love and Pitbulls - en distad smocka till etablissemanget och enligt en samlad kritikerkår närmast ett kommersiellt självmord.<br/><br/>Anonymiteten i Europa gav Thåström utrymme att andas fritt och att växa som artist. Det som framstod som obegripligt för svenska musikjournalister visade sig bli avgörande för Thåströms fortsatta utveckling och hans kreativa process. När han fem år senare återvände till Sverige och till det svenska språket fick hans första album den talande titeln "Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal".<br/><br/><em>Hundarnas sång</em> bygger på omfattande intervjuer med Joakim Thåström och med de som stod honom närmast under hans år i exil. Det är en bok om den musikaliska resa som fick Thåström att hitta tillbaka till den han alltid varit, men också en undersökning av en artists kreativa längtan att förändra sig och vilka uppoffringar man tvingas göra för att nå dit.

Så fort någon skriver om <i>Solstollarna</i> flödar sociala medier över av känslosamma kommentarer, inget annat fenomen av liknande karaktär genererar fler inlägg trots att det nu gått över 40 år sen första serien sändes. Vårt julprogram <i>Toffelhjältarna</i> röner inte alls samma uppmärksamhet trots bättre betyg och högre tittarsiffror, närmare 3,5 miljoner satt bänkade. <br/><br/>Johannes Brost och jag stod i baren på nya Club West End när Mick, Keith och Brian steg in genom entrén. Det var väl min syster Ingela som raggat upp dem någonstans, fråga mig inte var eller hur, hon var expert på sådant. <br/><br/>Som popmusiker var det förstås kul att träffa Stones, men jag var trött och gick hem till Fersens väg och kröp ner i min säng. Vaknade av att någon ruskade liv i mig, det var Mick som undrade var han kunde sova. Sen kom även Keith och Brian in i mitt rum som från golv till tak var dekorerat med Beatlesbilder, bara en enda ynka liten poster på Stones fanns i ett hörn. <br/><br/>Dan därpå slog vi oss ner i familjens nedsuttna Chippendalesoffor med akustiska gitarrer, Brian och Keith gav sig tusan på att Mora och jag skulle lära oss riffet till deras listetta Last Time . Det tog sin lilla tid, alldeles för avancerat för oss. Men till slut så ... <br/><br/>Senare samma kväll ägde den omtalade festen rum som finns dokumenterad i Magnus Gerttens och Stefan Bergs prisbelönta film Rolling Like a Stone. <br/><br/>Ingela och jag hade med familjen flyttat till Fersens väg redan året jag fyllde elva, och jag bestämde mig nästan omgående för att här vill jag leva, jag älskade varenda liten vrå. En journalist som ville veta min levnadshistoria förvånades storligen över att jag bott hemma ända fram till min 30-årsdag, och då var det dessutom inte jag som flyttade. Det var mamma och pappa som fick ge sig i väg. Rubriken löd: Hans föräldrar flyttade inte hemifrån förrän han fyllde 30. <br/><br/>Så Ingela och jag bodde kvar i vår sjurummare under många händelserika år. Inte bara Stones har sovit över på denna ärevördiga adress, alla kända rockartister som kom till Malmö tittade in men också författare som Jacques Werup och förstås vår granne Åke Cato. <br/><br/>När jag till slut måste lämna lägenheten begav jag mig till kvarteret där min blivande kollega Per Dunsö höll till. Under en intensiv period mellan 1975 och 1990 medverkade vi i 16 tv-serier, de flesta nu med ålderns rätt behagligt insomnade.<br/><br/>Avslutningsvis, det här är ingen apologi. J'accuse!

Cilla Storm är tillbaka - och stöter på sitt kusligaste mysterium hittills.<br/><br/>Sommaren närmar sig och på Bullholmen i Stockholms skärgård grönskar det i kolonilunden. Kriminaljournalisten Cilla Storm har äntligen fått lite grönare fingrar, men pojkvännen Adam längtar efter ett större torp på landet och Cilla inser att detta kanske blir sista sommaren på Bullholmen. I samma veva driver en segelbåt in mot hamnen efter en stormig natt. Ombord hittas den drygt sextioåriga Viveca Gyllenström död.<br/><br/>Cilla börjar nysta i Vivecas död och snart undrar hon om den kan vara kopplad till de ökända Gyllenströmska morden på 1960-talet - då herr Gyllenström och hans husa hittades mördade i familjens våning på Strandvägen. Tillsammans med Rosie, Cillas pensionerade väninna med näsa för mysterium, inleds jakten på sanningen om familjen Gyllenström. Men den visar sig snart vara mörkare än någon av dem kunnat ana ...<br/><br/>Det yttersta mörkret är den femte delen i den populära mysdeckarserien om Cilla Storm, som hittills sålt i närmare 200 000 ex.

Den efterlängtade andra delen i trilogin om Huset Pooles förbannelse.<br/><br/>När Sonya MacTavish ärvde den enorma viktorianska herrgården vid kusten i Maine hade hon ingen aning om att huset var hemsökt. Men de smällande dörrarna och musiken som spelas upp kan omöjligt bara vara hennes fantasi som spelar henne ett spratt. En natt dyker en antik spegel upp och Sonya glider genom den, in i det förflutna. Hon ser en brud som mördas på sin bröllopsdag, med en guldring som slits av hennes finger - en scen som kommer att upprepas om och om igen. Nu måste Sonya lösa gåtan med de förlorade ringarna innan förbannelsen skördar ännu ett offer.