Svenska

I boken "Uteliggaren som blev advokat" berättar Stefan Olafsson med journalisten Gustav Gelin hela den osannolika historien om sin dramatiska livsresa.<br/><br/>I tio år lever Stefan Olafsson som hemlös narkoman. Han försörjer sig genom stölder och inbrott, sover i portuppgångar och soprum, och åker in och ut på anstalter. Men när han en natt räddar livet på 80-åriga Heidi på Östermalm tar livet en annan vändning. Steg för steg påbörjar han den långa resan mot ett helt nytt liv, med nykterhet och studier på juristlinjen.<br/><br/>Idag är Stefan tillbaka på samma häkten, rättssalar och fängelser där han själv suttit som brottsling, men nu på andra sidan, som framgångsrik försvarsadvokat.

Pingströrelsen är en av de största religiösa sammanslutningarna i Sverige. Den växte fram i skuggan av världshändelserna under rasismens århundrade. I centrum stod ledaren Lewi Pethrus, som också grundade partiet Kristdemokraterna.<br/><br/><i>Sista brevet till Hitler</i> berättar om ett oskrivet kapitel i detta frikyrkosamfunds utveckling, hur rörelsen förhöll sig till nationalism och antisemitism i Förintelsens tidevarv. <br/><br/>Markus Lundström är professor i sociologi och doktor i ekonomisk historia. Tomas Poletti Lundström är docent i religionssociologi och doktor i religionshistoria. <br/><br/>"Ett fantastiskt pionjärarbete" Heléne Lööw, docent i historia.<br/><br/><i>"Boken bygger på ett gediget forskningsarbete men är ledigt och personligt skriven texten vävs ihop med egna erfarenheter från uppväxten i pingstkyrkan."</i> BTJ

<i>Diktpic</i> är en berörande samling poesi som väver samman livets mörker och skörhet med djupa reflektioner och suggestiva metaforer. Med en personlig touch uttrycker dikterna känslor av förlust, längtan och inre styrka blandat med en tung, rå laddning av både sårbarhet, självironi och ibland brutal skärpa. <br/><br/>Varje dikt i samlingen är ett minnesfragment, en sorts loggbok över självinsikt, relationer, destruktiva mönster och försök till försoning - med andra, men kanske ändå mest med sig själv. <br/><br/><i>Diktpic</i> är inte bara poesi, samlingen är ett självporträtt i rörelse, ett dokument över ett inre landskap som varit med om för mycket.

<b>Från författaren till <i>Döda kvinnor förlåter inte</i> och <i>Död mans kvinna</i>. Vinnare av Adlibrispriset i kategorin Årets spänningsroman 2024, och Storytel Awards 2025 i kategorin Spänning. </b> <br/><br/> <br/><br/><b><i>Tredje delen i Sekelskiftesmorden.</i></b> <br/><br/><b> </b><br/><br/><b>Fyra kvinnor för alltid sammansvurna av en mörk hemlighet i sekelskiftets Stockholm. </b><br/><br/><b></b>I ett snöbeklätt Stockholm i december 1897, pulsar Fredrika mot sin nyöppnade detektivbyrå på Södermalm. Edit har lämnat ett tungt år bakom sig, och fått en nystart som retuschös i en fotoateljé. Hela staden förbereder sig inför den stundande julen. <br/><br/>Men Lucianatten är kall och hård trots alla tända ljus. När en ung kvinna från Dalarna, inrest till huvudstaden för att arbeta, försvinner spårlöst blir det en kamp mot klockan för att finna henne. Fredrika och de andra kvinnorna på Krukmakargatan anar att det ligger mer bakom försvinnandet än detektivkonstaplarna tror. Sökandet efter den försvunna dalkullan leder dem till mörka hemligheter, brustna löften och ond bråd död. <br/><br/><b><i>Lucia är död </i></b>är en ögonöppnande skildring av livet i Stockholm på tröskeln till det nya seklet, där moderna vindar krockar med gamla sägner och landsbygdens skrock. I en tid då kvinnor söker frihet i en ännu konservativ och begränsande värld, skildrar Katarina Wennstam fenomenalt en framväxande vänskap mellan fyra kvinnor ur olika samhällsklasser och deras önskan om en ljusare framtid.<br/><br/> <br/><br/> <br/><br/><b>Sagt om Sekelskiftesmorden:</b><br/><br/>"Jag slukade den och det gick inte att lägga bort den."<br/><b>Titti Schultz, Go'kväll</b> <br/><br/>"Wennstams historiska kvinnoskildringar är inget annat än lysande. [...] Katarina Wennstam har gjort en ytterst noggrann research för att få till en trovärdig berättelse i<i> Döda kvinnor förlåter inte</i>." <br/><b>Marie Magnusson, Smålandsposten</b> <br/><br/>"Wennstams nya spänningsserie Sekelskiftesmorden får med <i>Döda kvinnor förlåter inte</i> en flygande start. [...] upprörande, mycket underhållande och har helt klart feministiska förtecken - levande kvinnor förlåter inte heller!" <br/><b>Kersti Westin, Alingsås tidning</b> <br/><br/>"Den här boken har allt [...] Den är en del av vårt DNA." <br/><b>Therése Lindgren</b> <br/><br/>"Katarina Wennstam har gjort grundlig research och väver in många upplysningar om hur det var för kvinnor vid den tiden." <br/><b>Lotta Olsson, Dagens Nyheter</b> <br/><br/>"[Wennstam] målar levande fram sekelskiftets Stockholm och levnadsvillkor i olika samhällsklasser och det är omöjligt att inte associera till Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad-serie [...] Wennstams vilja att använda deckargenren för att berätta kvinnohistoria är guld värd och kommande delar i den här serien något att se mycket fram emot. Utan tvekan är också <i>Döda kvinnor förlåter inte</i> en snygg käftsmäll till titel." <br/><b>Gunilla Wedding, Skånska Dagbladet</b> <br/><br/>"Det är medryckande och underhållande." <br/><b>BTJ</b> <br/><br/>"Katarina Wennstam skriver som genom ett vidvinkelobjektiv. Hon tar ett så stort grepp på det historiska Stockholm att det är omöjligt att inte jämföra med Strindberg och Fogelström. [...] <i>Döda kvinnor förlåter inte</i> gjorde mig än arg och än varm." <br/><b>Kristianstadsbladet</b> <br/><br/>"Spännande bok som ger en inblick i kvinnors situation för tiden." <br/><b>Ölandsbladet</b>

Så fort någon skriver om <i>Solstollarna</i> flödar sociala medier över av känslosamma kommentarer, inget annat fenomen av liknande karaktär genererar fler inlägg trots att det nu gått över 40 år sen första serien sändes. Vårt julprogram <i>Toffelhjältarna</i> röner inte alls samma uppmärksamhet trots bättre betyg och högre tittarsiffror, närmare 3,5 miljoner satt bänkade. <br/><br/>Johannes Brost och jag stod i baren på nya Club West End när Mick, Keith och Brian steg in genom entrén. Det var väl min syster Ingela som raggat upp dem någonstans, fråga mig inte var eller hur, hon var expert på sådant. <br/><br/>Som popmusiker var det förstås kul att träffa Stones, men jag var trött och gick hem till Fersens väg och kröp ner i min säng. Vaknade av att någon ruskade liv i mig, det var Mick som undrade var han kunde sova. Sen kom även Keith och Brian in i mitt rum som från golv till tak var dekorerat med Beatlesbilder, bara en enda ynka liten poster på Stones fanns i ett hörn. <br/><br/>Dan därpå slog vi oss ner i familjens nedsuttna Chippendalesoffor med akustiska gitarrer, Brian och Keith gav sig tusan på att Mora och jag skulle lära oss riffet till deras listetta Last Time . Det tog sin lilla tid, alldeles för avancerat för oss. Men till slut så ... <br/><br/>Senare samma kväll ägde den omtalade festen rum som finns dokumenterad i Magnus Gerttens och Stefan Bergs prisbelönta film Rolling Like a Stone. <br/><br/>Ingela och jag hade med familjen flyttat till Fersens väg redan året jag fyllde elva, och jag bestämde mig nästan omgående för att här vill jag leva, jag älskade varenda liten vrå. En journalist som ville veta min levnadshistoria förvånades storligen över att jag bott hemma ända fram till min 30-årsdag, och då var det dessutom inte jag som flyttade. Det var mamma och pappa som fick ge sig i väg. Rubriken löd: Hans föräldrar flyttade inte hemifrån förrän han fyllde 30. <br/><br/>Så Ingela och jag bodde kvar i vår sjurummare under många händelserika år. Inte bara Stones har sovit över på denna ärevördiga adress, alla kända rockartister som kom till Malmö tittade in men också författare som Jacques Werup och förstås vår granne Åke Cato. <br/><br/>När jag till slut måste lämna lägenheten begav jag mig till kvarteret där min blivande kollega Per Dunsö höll till. Under en intensiv period mellan 1975 och 1990 medverkade vi i 16 tv-serier, de flesta nu med ålderns rätt behagligt insomnade.<br/><br/>Avslutningsvis, det här är ingen apologi. J'accuse!

<b></b>Visste du att herptiler är ett samlingsnamn för grod- och kräldjur? Eller att det i Sverige finns 19 stycken herptiler, nämligen åtta grodor, tre paddor, två salamandrar, tre ormar och tre ödlor? I den här boken får du upptäcka allihop och lära dig hur klockgrodor sjunger, varför ödlan släpper sin svans, hur gammal en snok kan bli, vad strandpaddan äter, vilken färg åkergrodan får vid parning och mycket mer. Med fantastiska illustrationer och faktaspäckade texter inspireras läsaren att ta del av herptilernas värld och får också veta mer om hur vi kan skydda dessa fridlysta arter. Följ med på upptäcktsfärd bland drakar, pansarhud och giftiga grodor! <br/><br/><b>Alexandra Dahlqvist</b> är författare och illustratör som är baserad i Göteborg. Hon älskar fakta - om djur, historia och myter. Alexandra blandar klassiska tusch-illustrationer med digitalt bildskapande och har tidigare gett ut <i>Makalösa monster </i>på Speja förlag. Hon har också gett ut faktaböckerna <i>I vattnet på västkusten</i> och B<i>oken om insekter</i> på annat förlag.

Det finns inte längre tid för undervisning och förberedelser på Basgiath. Striden är här, och den hotar att förgöra allt. Men hoten kommer inte bara utifrån - Violet bär på en hemlighet som kan påverka stridens riktning och i en värld där lojalitet är lika sällsynt som fred är det omöjligt att veta vem hon kan lita på.<br/><br/>När Navarre står på randen till kollaps måste Violet ge sig ut på jakt efter räddningen. Där, i främmande land, finns en chans att samla de allierade som kan rädda det hon älskar mest av allt. De behöver kraft och en armé. Och de behöver något som bara Violet kan hitta, men att avslöja vad det är kan kosta henne allt. Och medan stormen rycker närmare står en sak klar: inte alla kommer att överleva.