Svenska

Elin Kjos fick obotlig lungcancer nyss fyllda 33. Under de sista åren hittade hon ett sätt att vara stark, lycklig och levande trots att sjukdomen ville något annat. Elins sätt att angripa livet och dela med sig fångade hundratusentals personer som följde henne i sociala medier.<br/><br/><br/><br/>Hennes tvillingsyster Ida tog på sig den svåraste uppgiften någonsin: att skriva klart boken om Elin. Det blev en historia om att välja ljus och älska livet, trots allt. Men också om systerskap och att vara den som blir kvar.

Gunillas man Martin försvann spårlöst den 1 februari 1991. Han lämnade Gunilla, deras tvåårige son Max och ett till barn på väg. Men han lämnade också skulder efter sig - flera miljoner kronor. Från att ha levt i ekonomisk trygghet tvingades Gunilla gå till socialen för att få mat och kläder till barnen. När Martin varit borta i tio år dödförklarades han. Tre år senare fick Gunilla ett brev från skattemyndigheten. Martin lever.   <br/><br/><i>Gunillas man försvann</i> är en sann och gripande berättelse om en svensk kvinna som i många år kämpat i domstolar och hos myndigheter för att få ett drägligt liv för sig och sina barn. Denna pocketutgåva innehåller nyskrivet material om den senaste utvecklingen i Gunillas historia. <br/><br/>GUNILLA SÖDERHOLM bor i Stockholm och arbetar idag med barn och ungdomar med särskilda behov. Hon är sedan tidigare verksam inom teater, radiojournalistik och kriminalvård.   <br/><br/>ULLA-LENE ÖSTERHOLM har arbetat på Aftonbladet i tjugofem år, främst som nyhetsreporter men hon har även skrivit om konflikter i länder som Haiti, Pakistan, Senegal och Kosovo.   <br/><br/>"Man får sig en del tankeväckare. [...] Också den djupaste kärlek kan få ett sorgligt och tråkigt slut."<br/>Johanna Ögren, Bokhora

<b>Markus Torgeby</b> är löpartalangen som 20 år gammal bosatte sig i en kåta i den jämtländska skogen. Där levde han under fyra år som en eremit. Så vad var det som fick honom att lämna allt? Och vad lärde han sig av att leva ensam i skogen? <br/><br/><i>Löparens hjärta</i> handlar om att våga gå sin egen väg och om den kraft som finns att hämta i ensamheten och naturen. Markus Torgeby vänder sig till alla som har funderat på att kliva av ekorrhjulet; han ställer sig frågande till mycket av det som vi andra tar för självklart. <br/><br/>Denna nyutgåva <i></i>innehåller ett nyskrivet efterord och en intervju med Markus Torgeby.

"Vi var alltid ute på landet om somrarna. Vi åkte inte på någon semester, vi åkte ut till landet och där var vi. Alla tre, jag och mamma och pappa, trots att mina föräldrar var skilda sedan flera år tillbaka. Vi sov i samma säng i sommarstugan. Pappa längst ut, jag i mitten och mamma längst in mot stenväggen.   Där på landet fanns hundarna. Och katterna. Och papegojorna och getterna och ormarna och sköldpaddorna. Och rävvalpen som pappa sköt. Ormarna som mamma smugglade i behån genom tullen i Helsingör. Undulaterna som jag stampade ihjäl, kattungarna som pappa lade på komposten. Råttorna som tinades i mikron.   Där fanns allt.   Numera har pappa en hund och en etta i Vålberg. Mamma har en allergisk pojkvän. Jag har en katt, en mamma, en pappa och mammas allergiske pojkvän."- Hanna Hellquist<br/><br/><br/><br/><br/><br/><br/><br/>I begynnelsen var djuren.   Hanna H minns alla djuren som pappa köpte, hittade, stal eller på annat sätt ramlade över och som fyllde varje millimeter av hennes barndom.   Sköldpaddorna, trynsnoken, råttorna. Chinchillan, katterna, Ulrik (som var en apa). Mamma och pappa. Och så Göran (som är allergisk)   Hanna H tar oss längre in i den värld vi så väl känner igen från hennes krönikor i DN. Till hjälp har hon sin knivskarpa blick för det djupast mänskliga och det djupt tragiskt manliga, sin exakta stil och slagfärdiga ton. Karlstad Zoologiska beskriver en barndom lika smärtsam som djurfylld, lika dråplig som udda. En uppväxtskildring i djurform.

<b>Alla vill till himlen men få vill ju dö</b> <br/><br/>Vad skulle du göra om du inte var rädd för att dö? <br/><br/>Hösten 2017 får Staffan Hellström besked om spridd (och därmed obotlig) lungcancer. Ända sedan dess har han fått livsförlängande åtgärder, vad som kallas palliativ behandling. Följ med på hans personliga resa med dåliga besked, dödsångest, rädsla, tro och hopp. Utifrån sin egen situation lyfter Staffan viktiga frågor om tankar kring liv, död, rädsla för döden, och tro. <br/><br/>Om döden inte är slutet vad gör det med min rädsla? Vad man egentligen känner inför döden blir nog inte tydligt förrän man står öga mot öga med den.  <br/><br/>Det är bland alla dessa frågetecken och mörka moln som den kristna tron i över 2000 år gett hopp, ljus och tröst. Inte som ett kaxigt rop: Jag är inte rädd för att dö! Utan mer som en vilsam förtröstan om att bli omhändertagen av Gud efter döden. Hur mycket påverkar vår naturliga rädsla för döden våra liv? <br/><br/>Att få besked om att man troligtvis snart ska dö var svårt, men hade varit så mycket svårare utan min kristna tro. Där föddes tanken om denna bok, som främst riktar sig till icke kyrkvana. Min förhoppning är att min berättelse och mina erfarenheter kan hjälpa någon att stanna upp och tillåta sig att tänka på de riktigt stora frågorna om döden, livet, tron och evigheten. Förhoppningsvis kan den också trösta och hjälpa någon i en liknande situation. Att den påminner redan troende om vilken skatt tron på Jesus är, ser jag som en bonus. <br/><br/><b>En lättläst bok som är tänkt att kunna användas i evangelisation och samtal. En bok att sätta i handen på grannar och vänner som ännu inte har en tro.</b> <br/><br/>Staffan Hellström är 55 år och gift med Marita. Tillsammans har de tre vuxna döttrar. Staffan har arbetat som pastor inom Pingströrelsen hela livet. <i>Alla vill till himlen men få vill ju dö</i> är hans andra bok. 2019 kom hans första bok <i>Vad skulle du göra om du inte var rädd</i> (Sjöbergs förlag) som handlar om den förändringsresa hans församling genomgått.

Lilla Jamey placeras akut hos Cathy, bara två dagar innan julafton. Polisen och socialtjänsten har inget annat val än att omhänderta den tvååriga pojken som blivit lämnad ensam en hel natt medan hans mamma varit ute och festat.<br/><br/>Pojken är rädd, hungrig, tillbakadragen och längtar efter trygghet och kärlek. Jamey är liten för sin ålder och efter att ha tillbringat alldeles för mycket tid i sin spjälsäng, som hans mamma använt som bur, har han även svårt att gå. <br/><br/>Cathy och hennes familj knyter snabbt an till pojken. Men när han väl funnit sig till rätta och börjar göra framsteg, träder ett nytt hot fram. Coronaviruset och de medföljande nedstängningarna förändrar allt.<br/><br/><b>Cathy Glass</b> har varit familjehemsförälder i över tjugofem år och har under denna tid tagit emot fler än etthundrafemtio barn i olika åldrar och med varierande bakgrund. Hon håller kurser för familjehemsföräldrar och tar fram nya arbetsmetoder och riktlinjer. Cathy har tre egna barn, varav ett, Lucy, adopterades efter en lång tids familjehemsplacering.

Efter att ha läst den digra boken på två kvällar väcktes lusten att kolla lite närmre på de skivor ur diskografin jag missat. Rekommenderas. Roger Bengtsson, Ikon 1931 För såväl trogna fans som hårdrockare överhuvudtaget erbjuds unik information som i vissa fall dokumenterats tidigare i pressen och i vissa fall inte alls. Gemensamt för allt som berättas är att så här nära bandet har vi utifrån inte kunnat komma tidigare och ibland kommer jag på mig själv med att tro att jag själv varit med om det som berättats. Så nära känns nämligen berättarspråket. Magnus Bergström, Nya Kristinehamns-Posten Här berättas ärligt, smått ironiskt och utan omsvep om olyckor, personalbyten, inre stridigheter och det som tydligen de flesta grupper råkat ut för: en turnémanager som tar kassan och sticker Kjell E. Genberg, Dast Legenden om HammerFall är en unik historia om en passionerad kamp för den sanna rocken, den fullständiga utlevelsen av ett bands visioner och vikten av att tro på sig själv och att aldrig ge upp. Ron Dahlgren, Rocknytt