2016

5 original album i pappfickor.

En liten box med 2 CD, poster, patch m m.

Innehåller följande album:<br/><br/>Molly Hatchet (1978)<br/><br/>Flirtin' with Disaster (1979)<br/><br/>Beatin' the Odds (1980)<br/><br/>Take No Prisoners (1981)<br/><br/>No Guts...No Glory (1983)

"Den tunna tråden" är inspelad i Atlantisstudion i Stockholm och den här gången har Peter haft kompositören Leif Jordansson vid sin sida som gjort stråk- och blåsarrangemangen. <br/><br/>Med förra albumet bearbetande Peter LeMarc både sitt eget cancerbesked och vännerna som precis hade gått bort. Fyra år senare kan LeMarc se tillbaka på en fortsatt tung tid och åter igen får lyssnarna en oförfalskad rundvandring i sångarens vardag. <br/><br/>På titelspåret "Den tunna tråden" som är albumets bärande och mest tongivande spår, får vi stirra rakt in i Peters egen kamp, när livet är som bräckligast och skörast. När varje andetag balanserar på en knivsudd. <br/><br/>Att det blev nytt studioalbum var långt ifrån självklart. Med spelningen på Stockholm Music & Arts för drygt två år sedan hade den scenskygge sångaren gjort sin allra sista konsert och han var trött på musik. Hela 2015 passerade. Peter saknade både plan och en meningsfull uppgift i livet. Det som alltid har handlat om just musik och att skriva låtar. Vändningen kom med David Bowies sista album "Blackstar" och ramarna föll på plats direkt. Det skulle bli en utpräglad vinylskiva. En genomtänkt låtordning, ett tydligt avstamp på varje sida och tio låtar. Varken mer eller mindre. Musiken flödade ut ur honom på ett par veckor.

Gojira: Terra Incognita 2001 (Rem) [CD]

Kaleo: A/B 2016 [Digipack / CD]

Digipack med 32-sidig booklet. Bonus CD med "Lords of summer" & Riffs.<br/><br/>Metallica är här med sitt nya album "Hardwired" To Self-Destruct". Skivan är en återvändo till bandets hårdare och snabbare sound.<br/><br/><b>RECENSION</b><br/><br/><p class="rnr-4"></p><br/>Vissa skivor borde inte ha blivit bra. "Death Magnetic" (2008) var en sådan skiva. Med de två bedrövliga föregångarna i åtanke hade den helt enkelt oddsen emot sig redan innan den avtäcktes. Men vid releasedagen kunde fansen pusta ut - det blev ingen ny "St Anger" (2003) och Metallica bevisade att de fortfarande var ett band att räkna med.<br/><br/>Och nu är den här, "Hardwired.To Self-Destruct", åtta års väntan är över och jag känner mig tillfredsställd. Åtminstone tillräckligt, då det gäller att gå in med ett öppet sinne och inse att det inte går att vrida tillbaka klockan till 1983, trots att singeln "Hardwired" var en fingervisning på att Metallica var på väg tillbaka till sina rötter. Men hade du hoppats på en renodlad thrashfest så kommer du garanterat att bli besviken. Skivan är däremot ett kolossalt riffparty bestående av mastodontlåtar som ligger närmare soundet hos ".And Justice For All" (1988) än "Kill 'Em All" (1983). De lånar riff och idéer från sig själva som de kläckte ur sig under deras första tjugo år som band, men utan att tappa fokus på att göra något nytt och kreativt.<br/><br/>"Now That We're Dead" (med sina stämningsfulla och nedstämda gitarrer), "Spit Out The Bone" (med sitt maniska riffande) och framför allt "Halo On Fire" (med sin slagkraftiga refräng) tillhör skivans toppskikt. Om detta dubbelalbum blir Metallicas sista studioalbum går de ut med hedern i behåll. Kära läsare. Tidernas kanske största rockband är tillbaka och låter. förbannat bra!<br/><br/>Bästa låt: Halo On Fire<br/><br/>Tobias Andersson<br/>Rocknytt