Moderskärlek (1892) utspelar sig på en badort i skärgården. Dramat, som hade urpremiär i Berlin 1900, handlar om en dotter som har växt upp tillsammans med sin ensamstående mor, vilken i alla år har smutskastat fadern. Dottern får dock till slut vetskap om sanningen...<br/><br/>Leka med elden (1892) hade urpermiär i Berlin 1893 och rubricerades av författaren som en komedi. Reaktionerna på pjäsen - som skildrar diverse erotiska förvecklingar på en badort - blev oerhört negativa då verket uppfattades som alltför frispråkigt.<br/><br/>Bandet (1892) utspelar sig i en rättssal. Dramat hade urpremiär i Berlin 1902, och bygger delvis på Strindbergs och hans första hustrus, Siri von Essens, skilsmässoprocess. Bl.a. har författaren här använt sig av de protokoll som fördes vid rättegången mellan honom och hustrun. Huvudpersonerna i dramat har i förväg gjort upp om att inte strida mot varandra inför domstolen - men det går inte som de tänkt sig.

Macbeth [Bok / Pocket]

Flickan har visat utstuderad arrogans - hon har behandlat stiftad lag som luft! Och om du tycker att jag handlat dåraktigt, då är det av en dåre som jag förebrås! Så faller replikerna mellan huvudpersonerna i Sofokles drama, kung Kreon och Antigone. Kungen har utfärdat ett påbud att Antigones bror Polyneikes döda kropp inte får begravas. Antigone riskerar livet för sin plikt att ge en nära anförvant den hedersamma begravning som oskrivna lagar kräver, trots att brodern har angripit sin hemstad. Lojalitet mot staten kolliderar med lojalitet mot släkten. Ingen vill ge vika, tragedin är ett faktum. Sofokles intensiva drama från 400-talet f Kr presenteras här i nyöversättning med kommentarer av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Till den nya utgåvan från 2013 har Lars-Håkan Svensson skrivit ett nytt förord.

»Kung Lear är ett hejdlöst panorama över vårt människoliv. This great stage of Fools. Detta magiska drama som i nästan varje enskildhet framvisar osannolika och besynnerliga komponenter äger som helhet förkrossande insikt och tydlighet. Våra absurditeter av nyare och äldre datum bleknar till blodlösa eftersägare inför ljuset över klipporna vid Dover eller det surnade hatet vid rättegången i kojan på heden.« Ingmar Bergman om Kung Lear Britt G. Hallqvists moderna tolkning gjordes för Bergmans Dramatenuppsättning 1984.

Molière tillhör världsdramatiken största författare. Hans komedier har spelats flitigt varje år alltsedan de skrevs. Bakom det komiska ryms dock en kritik av människans laster och hennes överdrivna respekt för myndigheter, auktoritet och börd. Här samlas sex komedier som både tillhör Molières mest berömda och som upp­visar hans bredd som författare. Översättningarna är gjorda av några av våra mest lysande översättare: Lars Forssell, Göran O Eriksson, Sven Åke Heed och Ulf Peter Hallberg. Sven Åke Heed har dessutom skrivit ett initierat förord om Molière och ett efterord om Molière på svenska. Bandet innehåller: <i>De löjliga preciöserna, Hustruskolan, Don Juan, Misantropen, Tartuffe </i>och<i> Den inbillade sjuke</i>

»Shakespeare skrev inte för eftervärlden, lika litet som Mozart gjorde det. Det är därför båda fortfarande lever. Shakespeare skottade in dagsaktualiteter i sina komedier, skvaller, stumpar av populära visor, anspelningar på allt möjligt som kunde intressera hans mycket blandade publik och få den att känna sig initierad. Texten bubblar av fnissningar. Men dem som fnissar ser vi inte längre, de gömmer sig i det förgångna... Många har översatt Shakespeare av respekt för författaren. Jag vill hellre tro att jag gör det av respekt för hans skådespelare, och för de skådespelare som nu, utan respekt men med trohet, låter deras ord födas på nytt.« Ur Göran O. Erikssons förord

<p>Torquato Tasso (154495) var den italienska senrenässansens främste poet. Han räknades tillsammans med Shakespeare och Cervantes som en av sin tids största diktare, känd bland annat för sitt epos Det befriade Jerusalem (1581). En höjdpunkt i hans författarskap var dramat Aminta, som nu för första gången sedan 1870-talet når en svensk publik. </p> <p>Om större delen av Tassos verk lever av dialektiken mellan begär och förbud, så betecknar Aminta en provisorisk och kortvarig triumf för det förra, för såväl hjärtats som könets desire, skriver Anders Cullhed i förordet. Men diktarens karaktäristiska melankoli, fortsätter han, röjer sig också här, och genom skådespelet glimrar ett pärlband av påminnelser om ungdomens snabba flykt, om den tidstypiska känslan av en åldrande värld det är sent på jorden! och om att tiden själv förrinner. Tilltagande förföljelsemani gjorde att Tasso under perioder måste omhändertas. Hans tragiska öde har lockat senare tiders diktare, exempelvis Goethes romantiserande drama Torquato Tasso (1790).Utgåvan har italiensk parallelltext.</p> <p>Översatt och tolkad av: Ingvar Björkeson</p>