Skivklassiker - 70-talet

Efter att har sprutat ut mästerverk under 60-talet, var första halvan av 70-talet en något ojämn period för Bob Dylan. Då - 1975 - damp helt plötsligt "Blood on the tracks" ner. Här återfann han sin forna styrka, och till och med överträffade den. Albumet är ganska bittert, sorgset, ångerfyllt och samtidigt fridfullt. Helt i sin ordning, eftersom Dylan's album ofta på ett ärligt sätt speglat känslan han haft vid inspelningen. Och "Blood on the tracks" kom i kölvattnet av hans äktenskaps sammanbrott. Låtarna är både klarögda och sentimentala, vackra och melankoliska. Och de är starka - de tillhör de bästa han skrivit. Albumet rankas tillsammans med "Highway 61" och "Blonde on blonde" som ett av Dylan's tre bästa.<br/><br/>Genom sin häpnadsväckande karriär har Bob Dylan gjort fler tvära kast än någon annan artist. Ingen av dessa förändringar är mer påtaglig än skapandet av "Blood on the tracks". Albumet är en produkt av Bob Dylan's kamp under uppbrottet av hans åttaåriga äktenskap med Sara. Albumet är djupt rotat i livets mörka sida, fyllt med vrede, plåga, bitterhet, sorg och, stundtals, brutalitet. "Blood on the tracks" är ett ganska lågmält, akustisk-baserat album och det är soundet av en artist med förnyad styrka. Dylan gjorde mer influensrika album än detta, men frågan är om han någonsin gjort något bättre.

Faithfull Marianne: Broken English 1979 [CD]

The Wall är ett av världens mest hyllade konceptalbum genom tiderna, känt som Roger Waters rockopera om utsatthet och personlig isolering. Den unika designen är skapad av Gerald Scarfe, och från albumet kom Pink Floyds största hitsingel genom tiderna, Another Brick In The Wall Pt2. The Wall filmatiserades så småningom av Alan Parker med Bob Geldof i huvudrollen. <br/><br/>2011 års version innehåller originalalbumet digitalt remastrat av James Guthrie (medproducent på The Wall), och nydesignad digipack och CD-häfte av Storm Thorgerson.

"Paranoid" är ett av historiens största och mest influensrika hårdrocksalbum. Låtarna "War pigs", "Paranoid" och "Iron man" är skolexemplel på hårdrock som allra bäst. Tony Iommi sätter riff som blivit lika berömda som gruppen, Ozzy är... Ozzy. Och "Paranoid" är en hörnsten i varje skivsamling där det åtminstone finns en hårdrocksplatta.

Många artister har haft en period under sin karriär då de prickat in den definitiva formtoppen. Vad gäller Stevie Wonder var det åren 1971-1976. Bra skivor före och bra skivor efter, men det var under dessa år som mästerverkan radades upp. Formtoppen kulminerade i den sagolika "Songs in the key of life". Trots sin längd finns det inga utfyllnadslåtar, inga döda punkter. De teman som avhandlas är kärlek och relationer, sociala frågor och andlighet. Detta är solklart ett av de bästa album som någonsin gjorts, och med sin tidlösa stil kommer den aldrig att kännas gammal. Om 30 år kommer den att kännas lika fräsch. En milstolpe!

Phil Lynott bildade Thin Lizzy i slutet av 1960-talet. 1971 kom debutplattan. Därefter följde några plattor som var bra, men något ojämna. Det glimrade till litet extra med "Fighting" från 1975 och året efter släpptes den underbara "Jailbreak", som var den första i en fyrklöver av klassiker som kom i följd. På "Jailbreak" föll allt på plats. De berättande texterna, gitarrduellerna mellan Scott Gorham och Brian Robertson och Lynott's sång sitter som gjutna. Thin Lizzy har hamnat i hårdrocksfacket, men borde egentligen ligga i en egen kategori. Visst finns det hårda låtar, men de romantiska och lugna låtarna är lika mycket en del i denna grupps stil. "Jailbreak" är i sanning en av de stora rockplattorna.

Davis Miles: Bitches brew 1970 (Rem) [2 CD]