Skivklassiker - 70-talet

Att sluta när man är på topp lär vara bra. Detta var något som verkligen gällde för Simon & Garfunkel med "Bridge over troubled water" - albumet som tillbringade månader på förstaplatsen på försäljningslistan och som har sålt i över 5 miljoner exemplar. Titellåten är ett av 1900-talets finaste ögonblick och bland de övriga 10 hittar man fler som tillhör de bästa låtar som går att finna. Inte en svag låt, albumet har allt. Allt från gospel till trivial humor som på "Cecilia". Detta regelrätta mästerverk var som tur är inte slutet på Paul Simon's karriär - han var snart tillbaka som soloartist.

Black Sabbath: Master of reality 1971 (Deluxe) [2 CD]

AC/DC: Highway to hell 1979 (Rem) [Digipack / CD]

Den stora frågan är hur Joy Division kunde göra sådan här musik. Den damp ner som från en annan värld. Joy Division lämnade punkstilen från de tidigare singlarna och gick över till ett mörkt landskap med mycket trummor och bas på detta första album. Ian Curtis på sång tillsammans med killarna som skulle bli New Order gjorde något som kan liknas vid att se en gripande film - man slukas av desperationen och intensiteten. Det är som på liv eller död. Musikerna gick mot liv och Ian Curtis mot död...<br/><br/>Få har påverkat andra band i samma utsträckning som Joy Division. Varje vecka dyker det upp något nytt band med Joy Division som starkaste referens. Under de tre år (1977-1980) bandet existerade spelade man in "Closer" och "Unknown pleasure", två klassiska plattor. Efter Ian Curtis död (han tog sitt liv 18:e maj 1980) släpptes "Still", en samling som bl a innehåll låtar från bandets sista spelning som Joy Division.<br/><br/>Som bonus på dessa "Collectors edition" ingår även några av bandets mest minnesvärlda liveinspelningar.

"The Köln Concert" är en äkta jazzklassiker, som av många rankas som en av grundpelarna i en jazzsamling. Den spelades in 1975 på Köln Opera House. Det är ett mästerverk, skapat av ett geni. Jarrett äntrar scenen, slår sig ner och improviserar fram musikhistoria på ett till synes lekande lätt vis. Det är inte bara Jarretts bästa album, det är ett av musikhistoriens bästa album.

Young Neil: Harvest 1972 (Rem) [CD]

Elton John och Bernie Taupin - ett av historiens mest kompletta låtskrivarpar. Man skulle kunna vakna kallsvettig ur en mardröm där slumpen gör att de aldrig träffas, men som tur var gjorde dom det. 1973 hade de ett kreativt flyt som bara vällde fram. "It just flowed" säger Bernie nu. När inspelningarna av "Goodbye yellow brick road" startade hade föregående albumet "Don't shoot me I'm only the piano player" inte hunnit ut till skivbutikerna än. <br/><br/>De begav sig till Jamaica för att spela in plattan, men problem uppstod och de fick bege sig till Château d'Hérouville i Paris, där de var mer hemtama. Då hade antalet låtar hunnit svälla ut och det fick helt enkelt bli ett dubbelalbum. Inspelningen av plattan tog två veckor! Det var som sagt flyt. <br/><br/>Hela albumet genomsyras av en nostalgisk känsla som är enorm. Vid koncentrerad lyssning är det nästan som att se en film, Taupins ord gör de magnifika låtarna levande. Inledningen - den 11 minuter långa "Funeral for a friend/Love lies bleeding" sätter prägeln. Det är hisnande. Sedan rullar det på med "Candle in the wind" och "Bennie and the Jets" och fortsätter på samma höga nivå tills de sista tonerna av "Harmony" tonat ut. Magiskt. <br/><br/>Remastringen till denna utgåva av "Goodbye yellow brick road" är mycket lyckad, ett lugnt och naturligt sound. Och det är detta mästerverk värt.