Torsten Bjarre

<p>384 fullmatade sidor med Fridolf. Torsten Bjarre var en av våra främsta och mest produktiva serietecknare, en gigant som numera nästan bara är tillgänglig på antikvariat och Kungliga biblioteket och som i stort sett ingenting finns skrivet om. Julalbumen med Lilla Fridolf är speciella av flera anledningar. Dels verkar skaparna, tecknaren Bjarre och författaren Rune Moberg, ha lagt lite extra krut på just de serierna, och dels har de, till skillnad från serierna i serietidningen Lilla Fridolf, aldrig återtryckts. I serietidningen arbetade Bjarre dessutom ofta tillsammans med assistenter som tuschade hans blyertsskisser, medan han verkar ha tecknat julalbumen helt på egen hand. Man kan också betrakta albumen från det tidiga 60-talet, speciellt julalbumet från 1963, som pionjärverk för svenska komiska äventyrsserier. Om vi letar efter svenska serier som är besläktade med de album från Frankrike och Belgien som kom att dominera utgivningen i Sverige på 1970-talet, så är det Fridolf som är först ute. Bjarre stod här på toppen av sin förmåga som bildberättare och är i vårt tycke fullt jämförbar med många av sina samtida europeiska kollegor. I Frankrike var det tecknare som Asterix skapare, Albert Uderzo, som införde en amerikansk teckningsstil med dynamisk tuschlinje, fartstreck och flitigt och uppfinningsrikt användande av de speciella symboler i seriespråket som brukar kallas för markeringar. I Sverige var Torsten Bjarre först med den amerikanska stilen. 1963 års album var alltså det som vi av flera skäl ville bygga vår bok kring. Men hur gå vidare? En plan i liten skala hade varit en gemensam utgåva med 1962 och 1963 års album. De är på 24 sidor vardera, vilket hade blivit ett riktigt prydligt seriealbum på klassiska 48 sidor, kompletterat med lite redaktionell text som satte in serierna i sitt sammanhang. Men en monumental gestalt som Torsten Bjarre kräver en monumental bok, så vi bestämde oss snabbt för att tänka större. När vi själva läste Lilla Fridolf som barn, på 1970-talet, var serien visserligen mycket rolig, men också väldigt tydligt en röst från det förflutna. Med albumen från 1960-talets början är det en helt annan sak: Lilla Fridolf är i högsta grad samtida, eller ibland kanske till och med lite före sin tid. Så när stannade tiden? Någonstans kring 1969, kom vi fram till och samma år publicerades det sista julalbumet, med 1970 på omslaget, tryckt i endast svart vitt och rött, den röda dekorfärg som i seriebranschen gick under namnet lingonsylt. Det första julalbumet med Fridolf utkom 1958, så lika bra att börja från början, och för att få med hela lingonsylteran fick 1970 bli det sista albumet i denna bok. Boken innehåller mer än 300 sidor serier av två spjutspetsar ur den svenska seriehistorien från deras allra bästa år, omslagen till samtliga album, och dessutom en generöst tilltagen faktadel med artiklar om Lilla Fridolf av bland andra Kalle Lind, Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl.</p>