Wild Kingdom

Twiggs: Twiggs 2005 [CD]

Borgerlig Begravning bildades i tristess och viljan att spela snabb musik som betydde något. Asta Kask har stått för den största inspirationen och deras EP "Historien dömer oss alla" gav trion den knuff de behövde för att förstå hur bra punk kan vara. Band från barndomen som Ramones och Ebba Grön har alltid funnits med och sedan starten har influenser från alla möjliga håll inom punken kommit. Från Bad Religion till GBH som exempel. Valåret är här och budskapet från detta punkband är att det är dags att begrava borgarna.

Sator behöver egentligen ingen närmare presentation - de är ett av vår tids mest framgångsrika rockband, och de är ett av få klassiska rock'n'roll-band som fortfarande är aktiva i Sverige idag.<br/>Sator debuterade med albumet "Slammer!" 1988, och har sedan dess släppt sju album.<br/><br/>Alla klassiska Sator-ingredienser finns med: det riffboostade punkdrivet, serietidningsdystopin, popmelodierna, Kent Norbergs fäbless för storytellingcountry och Chips Kiesbyes lite råare leveranser. Det är ett av de bästa svenska rocksounden någonsin. / AFTONBLADET.<br/><br/>Härlig nystart med Sator / Dala Demokraten.<br/><br/>När den är som bäst är Under the radar helt enkelt perfekt när man vill ut och sladda med PV:n. / Dalarnas Tidning För medan världen har rört sig framåt står Sator kvar och stompar. Fortfarande i ett garage med Ramones- och Social Distortionposters, även om utrustningen är lyxigare och sångerna mer polerade. / GP.<br/><br/>Även om de aldrig gjort ett officiellt avslut fanns det väl få människor som trodde att veteranbandet Sator fortfarande existerade. Infoga alltså valfritt skämt om PRO, rullstolar eller folkpension här, så att det är ur världen och vi kan ta oss an Under The Radar utifrån skivans förtjänster istället. För Sator anno 2011 visar inte bara livstecken utan sprudlande vitalitet. Den energi och ilska de attackerar sin pop med, och det är faktiskt just pop som är grunden i deras gitarrutbrott precis som vanligt, har inte mattats med åren. Tvärtom kippar hormonstinna pubertetsslynglar efter andan och tar betäckning när Sator trampar igång. Nöjesguiden.<br/><br/>Sator - Smarta låtar till grillfesten / NWT<br/>Sator har tankat upp sin högoktaniga rockmaskin på nytt. De levererar vad som förväntas utan att snegla på trender / UNT<br/>Även om Under The Radar inte är Sators mest minnesvärda fullängdare genom tiderna så är den en välkommen och högst relevant<br/>partyplatta som bör tillfredsställa de gamla fansen och även locka till sig nytillkomna rock n roll-dårar. / ZERO<br/>Det tar inte många sekunder av briljanta inledningsspåret "Your up gets me down" innan jag inser att jag saknat Sator. Det är få band<br/>som slår det här gänget på fingrarna när det gäller att leverera punkig power-pop av klassiskt snitt. Nyskapande eller överraskande?<br/>Inte alls, men i Sators fall är den konsekventa hållningen snarast en fördel så länge de bjuder på så här pigga rockdängor. / METRO.<br/><br/>Sator - Smarta låtar till grillfesten / NWT.<br/><br/>Sator har tankat upp sin högoktaniga rockmaskin på nytt. De levererar vad som förväntas utan att snegla på trender / UNT.<br/><br/>Även om Under The Radar inte är Sators mest minnesvärda fullängdare genom tiderna så är den en välkommen och högst relevant partyplatta som bör tillfredsställa de gamla fansen och även locka till sig nytillkomna rock n roll-dårar. / ZERO.<br/><br/>Det tar inte många sekunder av briljanta inledningsspåret "Your up gets me down" innan jag inser att jag saknat Sator. Det är få band som slår det här gänget på fingrarna när det gäller att leverera punkig power-pop av klassiskt snitt. Nyskapande eller överraskande? Inte alls, men i Sators fall är den konsekventa hållningen snarast en fördel så länge de bjuder på så här pigga rockdängor. / METRO.

Ett projekt för att uppmärksamma bortgångne Eric Carr (Kiss 1980-1991). Eric gick tragiskt bort för 30 år sedan. Musikerna har spelat in 2 låtar skrivna av Eric Carr och 2 Kiss relaterade låtar. Medverkande är: Dregen (The Hellacopters, Backyard Babies), Gustav Kronfelt (videoproducent), Jolle Atlagic (Electric Boys, The Quill), Jesper Lindgren (Velvet Insane), Ryan Roxie (Alice Cooper/Slash's Snakepit) Åge Sten Nielsen (WigWam), Philip Shouse (Accept, Ace Frehley, Gene Simmons), Jesper Binzer (D-A-D) och Martin Ekelund (Bonafide).

Mobile Homes bildades 1984 och har under årens lopp haft olika formationer men består nu av grundarna och bröderna Andreas och Patrik Brun tillsammans med Hans Erkendal, Sami Sirviö och Markus Mustonen (Kent).<br/><br/>Bandet har en gedigen historia av samarbeten med Julian Beeston (Nitzer Ebb), Denniz Pop, Kar Bartos (Ex-Kraftwerk) bland många andra. De har även turnerat med Nitzer Ebb och Laibach. Musiken har ofta jämfört med Depeche Mode,; elektronisk synthpop.

Redan med den första singeln från albumet la trion ribban högt. Låten "Devil May Care" skrevs av ingen mindre än Ola Salo och spelades in och producerades av Nicke Andersson. Tillsammans med producenterna Rikard Löfgren och Gustav Ydenius låste sen bandet in sig i Leon Music Studios (Mustasch, Sparzanza, Sister Sin) för att göra klart skivan. Heavy Tiger må vara ett band med musikaliska rötter från 60 -och 70-talet men det vore en otjänst både för dem och för fansen att stämpla trion som retro. Samtidigt som det kan te sig passande att nämna Suzi Quatro, KISS, The New York Dolls eller valfri glamrock-akt från 70-talet i samma andetag, bör ingen mista sig; Heavy Tiger handlar inte om nostalgi.<br/><br/><p class="rnr-3"></p><br/>Ett band som verkligen gjort kometkarriär de senaste åren är trion Heavy Tiger från Stockholm. Debutskivan "Saigon Kiss" kom år 2014 och efter det har karriären gått spikrakt uppåt för Maja Linn Samuelsson, Astrid Carsbring och Sara Frendin. Bandet har turnerat i både Europa och Asien, agerat förband åt band som Backyard Babies och Michael Monroe samt synts i teve i både underhållningsprogram och senast i en reklam för ett känt resebolag där de framför en cover på "Let The Sunshine In". Som ni hör har Heavy Tiger alltså inte legat på latsidan sedan 2014, men ny musik i form av en rykande färsk platta har fått vänta tills nu.<br/><br/>När "Glitter", som den senaste given heter, drar igång med "I Go For The Cheap Ones" går det snabbt att konstatera att stilen är sig lik. Det är rak och kaxig rock med mycket attityd och bredbent svängiga riff. Vidare till "Feline Feeling" visar Heavy Tiger att de är ett av de coolaste banden vi har när de är som bäst och i sina finaste stunder är det omöjligt att inte dra paralleller till ett ikoniskt band som The Runaways. Ett svenskt The Donnas vore inte heller det en alltför missvisande jämförelse när Heavy Tiger rockar som hårdast.<br/><br/>Plattans tredje spår, "Shake Me", är den kanske röjigaste låten på skivan och tillsammans med den oerhört allsångsvänliga refrängen utgör den min personliga favorit. Kanonlåtarna tycks verkligen avlösa varandra en efter en även med den nästkommande "No Tears In Tokyo" med sin underbart lökiga och härligt glammrockiga nödrimsrefräng "no tears in Tokyo, sayonara I have to go-go". Det är energifyllt, glädjerikt, häftigt, svängigt och riktigt fett i allmänhet. Ett perfekt och lättsamt sound för det annalkande vårvädret.<br/><br/>En sak jag klagade på när jag recenserade bandets fullängdsdebut för tre år sedan var att en låt som "Robber Of Love" på nämnda debut var lite seg och att Heavy Tiger gör sig bäst när det är en betongfot på gaspedalen och inte när de ska såsas på i medelfart. Visst, jag kan förstå en grundtanke i att bandet kan vara ute efter dynamik och en variation i plattan som helhet, men samtidigt ska en göra det en gör bäst och jag personligen tycker att den första dryga tredjedelen av "Glitter" är den typ av rock där Heavy TIger allra mest kommer till sin rätt. Låtar som "Catwalking", "Downer And A Sunny Day" och "Starshaped Badge And Gun Shy" är utan tvekan välskrivna och har hitpotential, men för mig personligen blir det ändå lite för snällt och tillrättalagt i jämförelse med när jag tycker att bandet är som vassast. Det tar sig dock igen i slutet med albumavslutaren "Devil May Care", för övrigt skriven av Ola Salo från The Ark, anmärkningsvärt med denna rockrökare är för övrigt att jag aldrig kunnat gissa till mig vilken låt som var skriven av Ola Salo och vilka som komponerats av Heavy Tiger. Ett bra betyg ändå att ha ett låtskrivande i nivå med en sådan legendar inom svensk pop- och rockmusik.<br/><br/>När Heavy Tiger debuterade fanns det inga stora yttre förväntningar och som debuterade rockband har en nästan alltid allt att vinna. Nu när bandet däremot kan ses som ett av de hetaste i landet blir förutsättningarna plötsligt helt annorlunda och visst finns det en hel del press i att följa upp en uppskattad debutplatta. Jag skulle säga att Heavy TIger helt klart med "Glitter" gjort ett album som är en värdig uppföljare till den förra skivan och även om alla låtar inte riktigt låter som jag personligen hade velat är det ingen tvekan om att Heavy Tiger har potential att bli ett nytt Sahara Hotnights i både stil och popularitet.<br/><br/>Maja Linn Samuelsson är en svensk Joan Jett och om bandet fortsätter jobba med namnkunnigt folk precis som de gör nu i och med producenter som Rickard Löfgren och Nicke Andersson, management hos Versity Music och bokningsbolag i from av Live Nation har både bandet som sådant och folket runt omkring dem muskler nog för att kunna sätta Heavy Tiger på kartan riktigt ordentligt och för flera år framöver.<br/><br/>Henrik Fannkvist<br/>Rocknytt

The Leather Nun är tillbaka. Efter drygt 20 år av tystnad, kommer det bästa albumet gruppen någonsin presterat. Det är inte en överdrift. Det är inte en dag försent. Under sina mest aktiva år på 1980/90-talet, var The Leather Nun betydligt större och mer inflytelserika internationellt än i Sverige. Men utan att få någon svensk erkännande eller större uppmärksamhet. Nu är det dags att ge "Nunnan" den erkännande de aldrig fick här hemma. Eller som Sveriges internationellt hyllade videoregissör Jonas Åkerlund formulerat det:<br/> <br/>- The R'n'R God sent us Leather Nun and I fucking love them...<br/> <br/>På albumet 'Whatever' återförenas nästa hela den klassiska 1980-talssättningen, under ledning av bandets grundare, sångare, låtskrivare och ansikte utåt - Jonas Almquist. <br/><br/>The Leather Nun, Lädernunnan eller "Nunnan" - kärt barn har många namn. Det lilla rockbandet från den tidiga punkens Göteborg, som körde över sina brittiska och amerikanska kollegor och blev Sveriges första riktiga musikexport efter ABBA.<br/><br/>"Lika mycket Jonas Almqvists soloprojekt som någonsin, och när bandet nu återkommer efter tjugofyra år i malpåse är det hans röst och karaktäristiskt svenskklingande engelska som står i centrum.!<br/>DN - Nils Hansson<br/> <br/>"Det här är en förvånandsvärt stark och genomarbetad comeback"<br/>Hi-Fi Musik - Jonas Bryngelsson<br/> <br/>"Outside My Window" är till exempel extremt kraftfull, mörk och hotfull - precis som Lädernunnan i sin krafts dagar"<br/>TT - Sara Ullberg<br/> <br/>"Tolv spår med tung rock, mörker, dekadens och industriskrän är vad som möter lyssnaren, och gillar man artister som Thåström, Lou Reed, Silverbullit, Nick Cave och The Jesus and Mary Chain bör man definitivt spetsa öronen".<br/>tobi.blogg.se - Tobi