Svenska

<p>Hur blir livet för en man när hans pappa dör? Malin Tyberg har samlat ett tjugotal berättelser skrivna av män i åldrarna sexton till sjuttio år. </p><p>Boken beskriver upplevelser, tankar och känslor om att leva kvar när en pappa har dött. Den tar upp allt från komplicerade relationer, sådant som aldrig blev sagt och hur snårigt det kan vara att ta sig vidare från en förlust. </p><p>Några av männen förlorade sina pappor redan som barn, andra när de var äldre. För vissa kom döden oväntat, genom olyckor eller suicid, för andra efter längre tids sjukdom eller av ålderdom. </p><p>Socionom Johan Andersson skriver i efterordet om upplevelsen av att som man mista sin far och hur sorg bearbetas på olika sätt av olika män.   </p><p>Malin Tyberg var en av medförfattarna till boken <i>När mammor dör</i> (Ordberoende Förlag, 2020). Då skrev hon och 31 andra kvinnor om att mista en mor. Hon förlorade även sin far då hon var åtta år.   </p><p>Recensioner:<b></b></p><p>"I bokens första del berättar söner som förlorat sina fäder redan som barn, i andra delen återfinns berättelser om attförlora sin far innan man själv fyllt fyrtio. Den avslutande delen handlar om att mista sin far som vuxen ochefter fyrtio. Författarna är personer med skiftade yrken och livsberättelser. Några av författarna hade starkaband till sina fäder, andra inte. Dödsorsaker och sorgeprocesser i berättelserna skiftar. Gemensamt för allabokens berättelser är att författarna generöst delar med sig av tankar och känslor både personligt och gripande.Berättelserna är sorgtyngda, men förmedlar också hopp om att livet går vidare. Att förlora en far lyfter ettviktigt ämne, är välskriven och mycket bra. Boken bör läsas av många, men i första hand av män som förloratsin far.Helhetsbetyg: 4 Mycket bra." BTJ - Bibliotekstjänst    </p><div><span style="caret-color:#2c363a;color:#2c363a;font-family:Roboto, sans-serif;font-size:14px;text-size-adjust:auto;background-color:#ffffff;"><br/></u></div>

När några kallar ADHD för en underbar gåva skriver författaren Göran Lager om livskriserna från barnsben till pensionen. Om det fullständiga kaos som infinner sig i kampen för att skaffa sig redskap och strategier för att överleva. Han gör det också, överlever, fast nätt och jämt. Det här är en uppgörelse i ett antal akter, en uppgörelse med skolan, med familjen, med relationer, med samhället och framförallt med honom själv. Berättat i tredje person finns en nästan obehaglig distans som förstärker smärtan av ständiga prokrastineringar, av rädsla, den starka ångesten och smärtan över brist på självtillit. Man får tycka synd om sig själv skriver han på flera ställen i boken, men det räddar honom inte från decennier av självmedicinering, självanklagelser, ständiga utmattningar och kriser. Livet är det helvete som ändå måste levas , men att leva med ADHD är att leva med hastiga tankar som aldrig tänks klart, parallella tankar som nästan aldrig blir avslutade och ständigt med ett enormt livsdriv. ADHD är ingen modern företeelse, men diagnosen är det, medicineringen likaså. Göran Lager speglar i ett antal berättelser smärtan över att aldrig passa in. Att leva med en odiagnostiserad ADHD är som att leva i ett fullständigt vakuum och han berättar hur han konstruerat sitt eget livsrum för att överleva och acceptera att han är en av tusentals som tvingats leva hela sitt liv utanför normen.

I en taxi sitter man ofta precis innan, eller precis efter. På väg till död, liv eller fest på väg från förälskelse, fylla eller katastrof. Författaren Göran Lager hamnade mellan jobb och körde alldeles nyligen taxi i Stockholms innerstad. Snart insåg han att det sällan var kunder, utan snarare livsöden som skulle transporteras mellan ankomsthallen på Arlanda, nattklubben på Stureplan, mammas begravning på Skogskyrkogården, akuten på Danderyd, hippa reklambyrån, lägenhetsbordellen eller det överbelånade radhuset i Nockeby. Baksätet i en taxi känner inga klassklyftor där sitter vi alla ibland och bakom ratten sitter kanske vår bästa vän under de knappa 26 minuter det tar från Bromma Flygplats till Centralen. Kvar i bilen efter resan blir orden, berättelsen, fragmenten av ett liv ibland också Dagens Industri och rakvattendoften efter direktören, glitterpudret och vaniljdoften efter strippan eller lukten av sprit och kön efter den som just slagit sönder sitt liv. I boken Taxi 1251 finns dessa berättelser.

<p>Nu hade supandet gått så långt att det inte fanns någon återvändo. Jag hade redan skrivit ihop avskedsbrevet till mina söner. Nu handlade det bara om att hitta rätt tillvägagångssätt och rätt tillfälle att avsluta det man inte ens kunde kalla för ett liv. Jag hade ingen aning om vad en panikångestattack skulle utlösa den där sommardagen för 12 år sedan.<br/>     Att livet kunde förändras så radikalt på bara några sekunder kunde jag aldrig föreställa mig och att den enda trösten och tryggheten fanns i alkoholen var också en helt ny upplevelse. Jag drack inte för att det var gott, jag drack inte för att jag ville, jag drack för att jag var tvungen.</p><p>Per Nohr, 61 år, en profil inom uppländskt föreningsliv och bosatt i Uppsala, berättar öppet och ärligt om sina tuffa år som alkoholist.<br/>    Per tar inga omvägar när han berättar om sina alkoholproblem med förhoppningen att du som läsare kommer att bli både berörd och illa till mods och frågan kommer att komma, hur kan ett normalt liv gå så käpprätt åt skogen så fort?</p>

<p><i>På något sätt har jag slagit rot och byggt upp mitt liv här, mitt i glesbygdens Sverige. Visst saknar jag äppelträd, IKEA och vårblommor, men Jämtland är och förblir hemma för mig.</i> </p><p>Veterinären Anna Pamuk har spenderat större delen av sitt liv i Jämtland. Hennes kärlek till livet i Norrlands inland har med tiden vuxit sig stark och det som en gång var tillfälligt har blivit permanent. Genom att våga göra det oväntade kan man hitta sig själv och sitt liv på de mest s­pännande platser.</p><p>Den här boken handlar om glesbygdslivet i allmänhet och om veterinär­livet i synnerhet. Om stora och små händelser i en veterinärs vardag. Hur hanterar man en djurägare som drar ner byxorna för att visa ärret efter ett björnbett? Förklarar för en fjällturist att man bara tränar sin hund när man släpar runt en älgklöv i ett koppel? Kommer på tanken att driva en veterinärklinik i en av Sveriges mest glesbefolkade björntäta kommuner? Och hur i all världen hittar man den stora kärleken iklädd sina arbetskläder, som mest för tankarna till en urvuxen smurfkostym? </p><p>Den här boken är en hyllning till glesbygdslivet, människorna, djuren och naturen i Jämtland. Ett sätt att förmedla en annorlunda vardag och berätta om sådant som berör. Boken vill ge dig en välbehövd verklighetsflykt med berättelser om glädje, sorg och allt därtill. </p><p>Välkommen till minnesvärda stunder ur en glesbygdsveterinärs brokiga liv. Välkommen till Jämtland. </p>

"I Markus Huss välformulerade, knappt 100-sidiga text, följd av 199 innehållsrika noter, tecknas ett vördnadsfullt porträtt av människan Tucholsky. Huss plockar flitigt ur författarens texter och kaotiska kärleksliv. Engagerad lyckas han avslöja en rad mindre kända fakta, som Sigmund Freuds påverkan på skrivprocessen. Det är skickligt gjort och ger nyttig kunskap om en motsägelsefull och mer och mer resignerad författare." Helhetsbetyg: 5. Ines Lohr, Bibliotekstjänst <br/> "I min hand har jag nu en Tucholskybok, Markus Huss - "Utsikt över Gripsholms slott". Det är den åttonde bokutgivningen i Strängnäs fina kommunförfattarprojekt. Boken är blott 112 sidor lång men så innehållsrik och elegant författad att den kan tjäna som en given introduktion. Huss bär sitt vetande i lätta men mycket distinkta former. Han ger efter hand Tucholskys författarskap en både inre och yttre ljussättning." Mikael van Reis, Göteborgs-Posten <br/> "Och först förra året kom den första ordentliga introduktionen på svenska till författarens liv och verk. "Utsikt över Gripsholms slott. En essä om Kurt Tucholsky" är skriven av Markus Huss, lektor i tyska vid Stockholms universitet. Med sina drygt hundra sidor har den fokus på hans tid i Sverige och reder dessutom ut en del missförstånd." Magnus Säll, Dagens Nyheter

I Krigets skola berättar den libanesiske författaren Alexandre Najjar gripande, med kärlek och humor om sin uppväxt i inbördeskrigets Beirut 1975-89. Alexandre Najjar, född 1967, hör till Libanons främsta samtida författare. Bland hans verk, mestadels skrivna på franska och översatta till en rad språk, märks historiska romaner samt en biografi över den libanesiska nationalskalden Khalil Gibran.