Svenska

<p><b>När livstidsdomen föll gick det &quot;en kallsvett&quot; genom Nicolaus kropp men han ansträngde sig för att inte visa något utåt.</b> Han var stolt och satte en ära i att aldrig visa svaghet eller rädsla inför fångvaktare och domare. Nicolaus Magnus Söderman hade ännu inte fyllt 21 år när han i mars 1848 dömdes till livstids straffarbete. Trots att han fått en bra start i livet slutade han sina dagar på ett fästningsfängelse. </p><p>Detta är berättelsen om hans och sexton andra straffångars liv, deras barndom och uppväxt, deras brottskarriärer och deras möte med rättsväsendet. Det är också en berättelse om det svenska samhället för 200 år sedan.</p><p>Utifrån en unik arkivskatt &ndash; sjutton självbiografier skrivna av straffångar på Carlstens fästning &ndash; skisserar historikern Bonnie Clementsson en bild av hur ett liv i kriminalitet kunde te sig i 1800-talets Sverige. Det handlar om män som av olika skäl förde ett brottsligt leverne och så småningom dömdes till livstids fängelse. Fångarnas livsöden säger oss mycket om brott och straff ur ett allmänmänskligt perspektiv, men också om kriminalitetens drivkrafter då som nu.</p>

<p>Sveriges stormaktstid slutade tvärt 1718 med kulan som dödade Karl XII. Från att ha varit en maktfaktor blev Sverige en andra rangens nation i Rysslands skugga och under ett drygt halvsekel följde den tid som kallas frihetstiden. Det var Gustav III som till slut fick ordning på läget i och med statskuppen 1772. I "När Sverige var i gungning - Frihetstiden i skuggan av det ryska hotet" berättar Herman Lindqvist om ett land i inrikespolitiskt kaos som var mycket nära att bli en rysk vasallstat.</p>

<p>Den 9 oktober 1989 var en vändpunkt i den tyska historien. 70 000 människor demonstrerade för frihet i östtyska Leipzig trots att det, som på Himmelska fridens torg i Beijing, kunde resultera i ett blodbad. De tillsynes välanpassade DDR-medborgarna vågade sig ut och startade den första lyckade revolutionen i Tysklands historia. I öst hoppades befolkningen på ett bättre Tyskland efter nazismen, men upptäckte efter hand att de levde i en ren diktatur på Moskvas nåder. </p><p>I<i> Farväl, DDR </i>ryms spännande och välskrivna berättelser om de ledande personerna, men också skildringar av ett vardagsliv under svåra omständigheter, präglat av Stasis ökända övervakning och terror. Boken ger god inblick i ett land som inte längre finns.  </p><p>GUIDO KNOPP (f. 1948) är Tysklands mest lästa historiker. I en rad böcker och tv-dokumentärer har han kastat nytt ljus över Tysklands dramatiska samtidshistoria.  </p><p>"I boken skildras de ledande personerna under DDR-tiden och belyser hur det var att växa upp i Östtyskland där vardagen präglades av Stasis massövervakning. Vi får följa utvecklingen genom de styrande personerna, ifrån Walter Ulbricht till Erich Honecker men också genom mäktige Stasichefen Erich Mielke. Det är en berättelse som angår oss alla."<br/>Skaraborgs Allehanda</p><p>"en bra och lagom faktaspäckad genomgång om hur DDR faktiskt fungerade. Den täcker allt från statens grundande till dess undergång, från omvandlingen av ekonomin till användningen av idrotten som ett sätt att skaffa sig internationell legitimitet."<br/>Svensk Tidskrift</p>

<p>Vårdträd växer på många boställen i vårt land, i regel är det ett lövträd som kastanj, lind, lönn, alm eller ask ståtliga träd som ofta stått där i många år, till och med i århundraden.  </p><p>I utgåvan 1921 av Nordisk familjebok förklaras vad detta träd egentligen fyller för funktion:  ett å gårdstomten växande löfträd, vanligen någon gammal lind, ask eller alm som troddes utgöra ett hägn för den familjs trefnad och välfärd, som bodde i gården </p><p>Idag månar ägaren om vårdträdet för traditionens skull, för att trädet representerar ett minne från gårdens historia eller helt enkelt för att det är vackert och ståtligt där det står väl synligt. Men man har länge vårdat dessa solitära, mäktiga träd eftersom de representerade ett psykiskt och fysiskt välmående för dem som bebodde gården. Av hävd har man alltid respekterat och slagit vakt om vårdträden. Eva och Dag har färdats runt i Sverige och samlat material och fotograferat mängder av dessa fantastiska träd.</p>

<p><i><b>"en bragd till bok." </b></i>Aftonbladet</p><p>Våren 1933 blåste kraftiga högervindar. Adolf Hitler blev diktator i Tyskland och höll flammande tal om en nationell revolution medan oppositionen sattes i koncentrationsläger. Över hela Europa skänkte nyheterna från Berlin hopp i olika högerkretsar och det svenska högerpartiet dagens Moderaterna sydde upp armbindlar, bildade kamporganisationer och höll massmöten och flaggparader. </p><p>»Den renande vinden ha vi länge väntat på«, förkunnade en av de ledande i partiet. </p><p>Högern mobiliserade och Socialdemokraterna var allvarligt oroade. Stod också den svenska demokratin på tur att störtas? Behövde arbetarrörelsen göra sig beredd på väpnat motstånd? </p><p><i>Väckelsens vår</i> är berättelsen om politisk radikalisering men också om radikaliseringens motkrafter om hårdnande motsättningar och opportunism men även om politisk eftertanke och strävan efter samförstånd. Under de stormiga vårmånaderna 1933 lades trots allt grunden för det moderna Sverige; ur en turbulent tid präglad av regeringskriser och politiskt våld föddes till slut ett demokratiskt föregångsland med världsrykte. </p><p>Med hjälp av dagböcker, mötesprotokoll och dagstidningsmaterial bygger journalisten och författaren Erik Sandberg en närgången skildring av den svenska mellankrigstiden och sätter ljuset på några av dess mest avgörande veckor en tid full av lärdomar som idag ter sig mer aktuella än på länge.</p><p><i>"Journalisten Erik Sandberg fyller därför en bildningslucka med sin nya "Väckelsens vår. När Hitler formade Sverige". Och det ska sägas med en gång: det är något av en bragd till bok. Korta välskrivna kapitel, fulla av cliffhangers, som dessutom lyckas göra raffel av interna strategidiskussioner inom borgerligheten. Greppet påminner om hur Sandberg i tidigare böcker som "Lönesänkarna" och "Jakten på den försvunna skatten" gjorde förstklassig underhållning av 70-talets finanspolitik. Överlag förtjänar Sandberg en större berömmelse - han är en intellektuell journalist i Gellert Tamas och Nina Björks liga. (...) Sandberg är en duktig historisk detektiv. (...) Men det som gör "Väckelsens vår" så skimrande är det samhällsfilosofiska siktdjupet i boken."</i> Aftonbladet, Rasmus Landström</p><div><span style="color:#202122;font-family:serif;font-size:42px;text-align:center;background-color:#ffffff;"><br/></u></div>

"Visste du att det låg tre polska ubåtar internerade i Mariefred under andra världskriget?" Nej, det är nog inte många som känner till de polska ubåtarnas öde. Historien tar sin början i september 1939, fem ubåtar får en order att patrullera havet utanför Polens gränser. Men operationen går helt fel och tre av ubåtarna hamnar i Sverige, ursprungligen med avsikt att bli reperarede efter striderna. Det resulterar med en internering i Mariefred under resten av kriget. Författaren har haft god hjälp med att berätta denna spännande historia av en av de polska ubåtsmännen, som bidragit med dokument och fotografier. Nu är det snart 70 år sedan dessa händelser utspelades, men det är på tiden att denna säregna historia äntligen kommer på pränt. Och det handlar inte bara om polska ubåtsmän i Mariefred utan också om vad Sveriges neutralitetspolitik innebar i praktisk handling.

<p></p><p>På kvällen den 27 oktober 1981 går en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden i Blekinge ­skärgård. </p><p>Morgonen därpå upptäcks den av fiskare som kontaktar närliggande örlogsbas i Karls­krona. </p><p>Därefter inleds den kanske mest dramatiska utrikes­politiska krisen i modern svensk historia. </p><p>Tre statliga utredningar och många böcker och artiklar har publicerats om U 137, men utan att kunna bringa klarhet i de centrala frågorna kring grundstötningen. </p><p>Var det ett avsiktligt intrång i militärt syfte av Sovjetunionen? Var det en felnavigering? </p><p>Ingetdera, menar Ola Tunander. </p><p>- I Naviga­tions­experten ­presen­terar han en tredje för­klaring till den mystiska grundstötningen som bygger på flera nya fakta: </p><p>- U 137 försökte köra längre upp på grundet, inte komma loss ifrån det! </p><p>- Amerikansk militär var på besök på Karlskrona örlogsbas när det blev känt att en ubåt stod på grund i Gåsefjärden. </p><p>- Den högste sovjetiske officeren ombord på U 137, han som hade ansvarat för ubåtens navigering, blev aldrig förhörd. </p><p>- Stabschefen Karl Andersson hävdar i en intervju som aldrig tidigare publicerats att U 137 hade »chartrats« för att påverka den svenska opinionen.  </p><p></p><p>Ola Tunander är research professor emeritus vid PRIO (Peace Research Institute Oslo) i Norge. Under flera år ledde han PRIO:s program för utrikes- och säkerhetspolitik. Han har skrivit en rad böcker om ubåtar i svenska vatten, bl.a. Hårsfjärden Det hemliga ubåtskriget mot ­Sverige (2001) och Det svenska ubåtskriget (2019). Han har även publicerat en stor mängd artiklar i internationella facktidskrifter. Åren 2000-2001 var han civil expert i den av regeringen tillsatta Ubåts­utredningen.</p><p></p><p>"Den sovjetiska ubåten hade gått i yt­läge i mörkret med dundrande diesel­motorer djupt inne på svenskt vatten, till och med inne i skärgården. Det föreföll obegripligt att detta skulle ha varit en medveten inträngning.<br/></p><p>Sam­tidigt är dessa vatten mycket svår­navigerade och ubåtens manövrer var till synes så skickligt genomförda att även en felnavi­gering föreföll obegriplig. Ubåten hade gått in genom en smal fjärd med exakt riktig kurs. Om den hade gått med bara en grads fel kurs hade den gått på grund långt tidigare.</p><p>När Karl Andersson gick ombord på ubåten hade en tysktalande äldre ­officer ombord, kommendör Josef Avrukevitj, sagt: 'Ich bin der Navigations­experte/Jag är ­navigationsexperten.' Det framstod som om han hade en viss humor, en viss självironi, men låg det något mer i detta?</p><p>Karl Andersson frågade sig: Var detta en medveten inträngning? Varför hade ­ryssarna i så fall inte använt sig av en segelbåt eller fiskebåt och satt en svensk flagga på den? En ubåt är det sämsta flytetyget. Den skulle avslöjas direkt, sade han.</p><p>­Varför går man in med en ubåt i en fjärd som är så grund att man inte kan dyka och så smal att man har svårt för att vända.</p><p>Det är något som inte stämmer." OLA TUNANDER</p>