Svenska

På 70-talet förändrade Alice Cooper populärkulturen. Bandet - för det var ett band - blandade rock med teater, provokation och skräckestetik. Med smink, ormar och sceniska avrättningar skapade de en show som var lika mycket konstprojekt som musik. Gruppen tänjde på gränserna till vad som ansågs vara underhållning. De provocerade, lekte med publikens reaktioner och utmanade konventioner. Framförandet var konfrontativt och showens tema kretsade kring våld, bestraffning, död och återuppståndelse. De "satte pålen i hjärtat på hippiekulturen", som sångaren själv uttryckte det. Varje medlem bidrog till att forma figuren Alice Cooper, men redan år 1975 splittrades bandet. Sångaren Vincent Furnier behöll namnet och fortsatte som soloartist, men allt han gör bottnar i det band han en gång skapade. Det här är den första boken i sitt slag om de tidiga åren i bandet Alice Cooper, skriven av hårdrocksjournalisten Carl Linnaeus.

"Redan när jag fyllde femtio år fick jag svindel av min ålder. Det kom för mig att om jag levat mitt liv åt andra hållet skulle jag vid femtio års ålder vara framme vid 1907. Mina föräldrars liv kändes så nära och blandades ihop med mitt eget, samtidigt som min egen barndom var oändligt långt borta.<br/><br/>Mitt liv, så många år jag levt. Så hisnande mycket som förändrats och ändå är jag på något sätt densamma.<br/><br/>Tiden, åldern, kroppen, erfarenheter, minnet, glömskan har gjort mig till den jag är nu. Jag tycker att det är ofattbart hur långt bort en tid som var alldeles nyss känns, och hur nära jag har de längesedan levda åren."<br/><br/><br/><br/>Sissela Kyle skriver om uppväxten i Partille och om livet som regissör och skådespelare idag. Boken består av en räcka med nedslag - både från de avgörande ögonblicken i livet och om de platser och människor som format henne. Hennes CV har en imponerande bredd. Hon har spelat på små och stora scener, såväl seriös dramatik som fars, hon har lett galor, filmat och regisserat. Samtidigt har hon umgåtts med vänner, bildat familj, skilt sig, tagit hand om gamla föräldrar.<br/><br/>En skildring av livets gång helt enkelt. Och Sissela Kyle skriver med samma udd och tajming som kännetecknar allt hon gör. Det är underhållande, tankeväckande, smart och klokt.

Eva Ströms diktsamling "Den underjordiska floden" talar om språket som inte längre finns, om natten som inte längre vet att det inte är natt, om fågelsången efter regnet, om ängsblommorna vid parkeringsplatsen, om den frätande saltfloden och om döden som inte har med den här ljumma sommarkvällen att skaffa. Det är en samling akut existentiella dikter, en bok om sorg och om liv.

En morgon vaknar Viktor Norén upp i sitt pojkrum och ser exakt ut som Mick Jagger. Tolv år gammal sätter han sig för att prata ut med storebror Gustaf. Det är slut på leken, meddelar Viktor med sorg i rösten, han har startat ett band och har en karriär att tänka på.<br/><br/><i>Jag går min väg</i> är berättelsen om en pojke från Borlänge som ger sig ut i världen, med kärleken till musiken som följeslagare och guide. Längs den slingriga vägen väntar en del triumfer, ungefär lika många nederlag &ndash; alltid i en rastlös jakt på drömmarnas land.<br/><br/>*<br/><br/><b>Viktor Norén</b> (född 1985) är artist och låtskrivare. <i>Jag går min väg </i>är hans debut som författare.

Massorna Ändrar Zon. 1989-2013 [Bok / Inbunden]

Det finns idag ingen musikgenre som speglar Sverige oftare än hiphopen. Den kommenterar samtiden och via musiken formulerar en yngre generation sin plats i världen. I Ortens favoriter berättar Ametist Azordegan om de människor som format svensk hiphop, rappare, låtskrivare, musiker, producenter och fans. Hon visar hur hiphopen idag på många vis tagit den roll som proggrörelsen spelade på 1960- och 70-talen, och hur förortens ungdomsrörelser och aktivister<br/>genom musiken har fått samma betydelse som arbetarrörelsen tidigare hade i förorterna. Oavsett om det handlar om jämställdhet, antirasism, protester mot lyxrenoveringar av hyresrätter eller utförsäljningar av centrum.<br/><br/>I boken skildras de senaste trettio årens konstnärliga och musikaliska rörelser inom genren. Genom ett stort antal intervjuer levandegör Ametist Azordegan såväl Sveriges utveckling under de här åren som en hel konstforms rörelse från periferi till centrum.<br/><br/>Ametist Azordegan är musikjournalist. Hon har arbetat på SVT med musikprogrammen Pop i Fokus och Kvällstoppen. Under sju år var hon kreativ producent och program ledare för En kärleksattack på svensk hiphop i SR, landets största forum för svensk hiphop. Hon har skrivit om populärkultur för bland annat DI Weekend, Sonic, Göteborgs- Posten, Metro och Gaffa, samt sitter i juryn för Grammis och Swedish Music Hall of Fame. Ametist Azordegan är född<br/>i Teheran och bor i Rågsved i Stockholm.

"REKVIEM FÖR EN MOR" är Elisabeth Åsbrinks sorgedagbok. Det är en sorg efter en mor och en relation som färgats av konflikter och motsättningar, men också av ögonblick av djup samhörighet. I korta texter, ibland bara bestående av en mening, förenas känslor av förlust, lättnad, vrede och ömhet.<br/><br/>Ett rekviem är en dödsmässa, bildat av latinets requies, som betyder vila, ro. Och det är en strävan efter att både låta något komma till vila och att själv finna ro som präglar Elisabeth Åsbrinks koncentrerade prosa.<br/><br/>»<i>Våren är försiktig. Jag gråter av att veta hur mycket du skulle ha glatt dig. Du är aska i en grön urna som kommer att brytas ner och upplösas och kvar blir ett tomrum i lerjorden, delvis fyllt av flagor.</i>«