Svenska

Mikael Sandström blev läkare för att jobba med livet. Men det blev också att jobba nära döden. Självklart går dessa storheter hand i hand. Läkaryrket är omväxlande och samtidigt oerhört givande. Känslan av att göra skillnad, att känna sig behövd och att ha kraften och möjligheten att få hjälpa människor när livet inte riktigt blev som man hade tänkt sig.<br/><br/><br/><br/>Efter alla år som expert i TV4 Nyhetsmorgon berättar nu Mikael om livet på akut- och intensivvårdsavdelningar, personliga erfarenheter och möten med patienter som har berört honom utöver det vanliga. Det har handlat om att skapa förtroende mellan läkaren och patienten som gör att patienten klarar av att ta emot ett svårt och oväntat besked.

En liten flicka klamrar sig fast vid sin mamma, men vuxna händer bänder loss henne ur mammans famn.<br/><br/><br/><br/>Senare sitter flickan på en sliten buss som kör längs dammiga vägar mot ett okänt mål. Hon har armarna om sina småbröder och tröstar dem med mammans sista ord: Vi kommer snart ses igen.<br/><br/><br/><br/>Varför överger man sina barn? Atefeh är fem år gammal när hon och hennes bröder smugglas till Europa. Föräldrarna är soldater i en iransk motståndsrörelse och blir kvar i organisationens militärläger. I ett slag är femåringen mamma till sina bröder.<br/><br/><br/><br/>"Min hand i min" är en berättelse om att växa upp utan någon annan att hålla fast vid än sig själv, om missförhållanden som skickligt städas undan och om ett samhälle som gång på gång misslyckas med att se det utsatta barnet. Men det är också en berättelse om en envist brinnande livskraft, och om modet att slutligen bryta sig fri.<br/><br/><br/><br/>"Trots allt mörker är boken behaglig att få befinna sig i, tack vare författarens följsamma språk. Atefeh Sebdani ... skriver sakligt och med en tydlig framåtrörelse där varje mening är omsorgsfullt formulerad ... en mycket läsvärd självbiografi som ger insyn i hur det är att fly från ett land och växa upp i ett annat, och vad det innebär att vara kvinna i en miljö där det manliga begäret styr." Göteborgs-Posten

"Ibland är det inte kärleken som tar slut utan möjligheten att leva i den." <br/><br/>En gripande livsberättelse om att förlora det man trodde skulle vara livet ut och om att söka och finna en väg vidare. <br/><br/>När Åsa Roxbergs make efter ett långt äktenskap berättar att han vill vara den han upplever sig vara, det vill säga kvinna, ställs tillvaron på sin spets, också för henne. Det som först känns som en självklar vilja att stödja sin make blir snart början på en djup existentiell kris. Vem är jag och vad är jag utan det vi byggt tillsammans? Vad händer med min identitet och min framtid? <br/><br/><i>I ingen-mans-land </i>är Åsas egen berättelse inte om könsidentitet i första hand, utan om att stå bredvid någon som genomgår en förändring så djup att allt omkring också rubbas. Det är en berättelse om lojalitet och svek, om sorg, skam och överlevnad. Om att tvingas omförhandla livet, relationen och sig själv. <br/><br/>Med öppenhet, skörhet och integritet skriver Åsa Roxberg fram den känslomässiga verklighet som sällan ryms i de offentliga samtalen hur det är att stå kvar för länge, eller kanske inte tillräckligt länge, och om hur man sakta, trots allt kan hitta ett nytt språk, ett nytt fotfäste, en ny början.<br/><br/>Berättelsen om Åsas familj blev känd för en bred publik genom dotterns bok <i>Min pappa Ann-Christine</i>, som också filmatiserades med stor framgång (med titeln Min pappa Marianne). Nu får vi ta del av Åsas egen röst lika nyanserad som smärtsam, lika livsnära som nödvändig. <br/><br/><b>Åsa Roxberg</b>, född 1953, är professor i vårdvetenskap och har under sitt yrkesliv intresserat sig för människans behov av tröst och värdighet i livets svåra skeden. Hon har forskat och undervisat vid flera svenska och några norska universitet. Fokus i hennes arbete och forskning är existentiella perspektiv inom vården. Åsa är mor till tre barn. Åsa debuterar som författare med I ingen mans land.

Skeppsbyggmästaren Carl Rudolf Fridell. 1822-1885. Han var en av ostkustens mest framstående konstruktörer och byggde och förbyggde över 100 fartyg, allt från tävlingskuttrar för Stockholms segelsällskap till ryktbara skepp i klipperstil. Främst av dessa var det legendomspunna Indien. När ångkraften till sjöss började konkurrera med segelfartygen tillägnade Fridell sig ett nytt kunnande och utvecklade fartygskonstruktioner för en ny tidsålder. Sin utbildning fick han på det 1843 nyinstiftade Skeppsbyggeri-Institutet i Karlskrona och skolades i af Chapmans anda för den kände skeppskonstruktören Carl Daniel Pettersson. 1849 anställdes Fridell som kvartersman på Kalmar varv och flyttade sedan till varv i Hästenäs, Timmernabben, Mönsterås, Döderhultsvik (Oskarshamn) och Stora Rätö i Lofta skärgård. Den 16 november 1855 utsågs han till skeppsbyggmästare på Stora Varvet i Västervik. Där blev han verksam resten av livet. Han beskrevs som en försynt och sympatisk person, gick klädd i kubb och brun långrock och kallade alla på varvet för du. Under sin långa bana som skeppskonstruktör vann uppmärksamhet och belöningar inte minst vid den Skandinaviska industriutställningen 1866. Men mot slutet av seklet gick konjunkturen i nedan. 1880 stapelsatte Fridell det sista stora segelskeppet på Stora varvet, ett skonertskepp. Det kom att bilda slutpunkt för Västerviks storhetstid inom varvsnäringen. Fem år senare dog han. Inget gravmonument restes över honom. Idag är han bortglömd. Kanske kan den här boken återuppliva minnet av Carl Rudolf Fridell. Västerviks och ostkustens framstående fartygskonstruktör. Och ge en bild av hans skeppsbyggnadskonst.

Constance Mozart föddes i Tyskland för 250 år sedan. Under de nio år som hon var gift med Wolfgang A. Mozart skapade han sina bästa verk. Han arbetade in i det sista med sitt "Requiem", men det förelåg ofullbordat när han dog bara 35 år gammal. De fick sex barn, enbart två söner uppnådde vuxen ålder. Constance överlevde Mozart med drygt 50 år och hon såg som sin livsuppgift att verka för spridningen av hans enastående musik. Vilket hon fortsatte med även sedan hon gift om sig efter 18 år med den danske diplomaten Georg Nicolai Nissen, som skrev den första stora biografin om Mozart. De levde bland annat 10 år i Köpenhamn. Constance dog 80 år gammal i Mozarts födelsestad Salzburg. En biografi av musikforskaren Viveca Servatius.

<i><b>Vanligtvis var jag den som alltid visste vad jag borde göra, och dessutom tyckte mig veta bättre än andra. Nu visste jag inte ens vad som gjorde mig lycklig.</b></i> <br/><br/>Erik Adelsohns liv präglades länge av prestationsångest, statusjakt och en ständig stress för att nå nya materiella mål. Men efter en depression tog upptäcktsresan för att hitta ett annat sätt att leva sin början. Personliga insikter öppnade en andlig värld som erbjöd möjligheten att utforska yoga och meditation, och en mer extrem tantrisk skola. Efter att ha initierats i skolans inre krets lämnade Erik sitt trygga chefsjobb och bytte de fina kostymerna och visitkorten mot helkroppsorgasmer, växtmediciner och en ny glorifierad självbild. Ytterligare ett viktigt vägskäl skulle dock få detta sökande att framträda i ett helt nytt ljus. <br/><br/>I <i>Lärjungen: en upptäcktsresa genom tantra och celibat</i> berättar Erik öppet och naket om ett liv i ytterligheternas tecken. <i>Lärjungen </i>är en berättelse om att söka nya vägar för att se sanningen om sig själv. En bok som belyser tidlösa frågor om vilka vi är och varför vi är här, och inspirerar till att söka egna svar.

När ska jag få läsa en bok om en fin barndom? Det har jag undrat över genom åren då jag tagit del av olika författares svåra uppväxter. Till slut tänkte jag att jag får väl skriva en själv. <br/><br/>Den här boken är inte bara en självbiografi utan också ett historiskt nedslag i en helt vanlig (nåja) familjs vardag, i en helt vanlig bygd strax utanför Göteborg och tar sin början för nära 100 år sedan. Vi hade det som de flesta andra på Stora Högen när jag föddes 1928. Mina föräldrar skötte gårdsbutiken och jordbruket med handkraft och utan större tillgångar. De slet, men trots knaper ekonomi gav de mig och mina systrar de bästa förutsättningar för ett gott liv. De uppmuntrade mig att ta vara på min musikaliska begåvning och lät mig ta pianolektioner från tidig ålder. Och som första ungen i bygden fick jag möjlighet att gå flickskola i stan mitt under brinnande världskrig alldeles inpå knutarna. Självklart hade vi motgångar, det hör livet till, men med en grundtrygghet i att från begynnelsen känt mig älskad så har jag också alltid känt mig lyckligt lottad. <br/><br/>Detta är en fortsättning på min första bok Det var på Kykuit de mötte varandra, som handlar om mina föräldrars tid i Amerika och Sverige. Här, i den första av två volymer av min självbiografi, får ni följa mitt liv genom barndomen, genom den turbulenta ungdomstiden fram till vuxenlivet som började med giftermål innan jag ens var myndig.