Svenska

Här presenteras tre aldrig tidigare publicerade pjäser: <i>Svaghetens parti </i>av Felicia Mulinari, <i>Förlustens rumtid </i>av Balsam Karam och <i>Shiatsu</i> av Dimen Hama Abdulla. De skrevs mellan 2020 och 2024 för Amfi, en plattform för nyskriven dramatik. Med ett efterord av Saga Gärde.

Victoria Benedictsson (1850-1888) efterlämnade vid sin död två utkast med titeln Den bergtagna - en novell och ett drama. Historien om en oerfaren svenskas passionerade men ödesdigra möte med en berömd fransk konstnär i 1880-talets Paris speglar hennes eget livsöde och kärlekshistorien med den tongivande kritikern Georg Brandes. Här presenteras båda utkasten, hämtade direkt från Benedictssons handskrifter, med kommentarer till manuskriptet samt en förteckning över Benedictssons verkanknutna fragment och anteckningar. Professor emerita Birgitta Holm skriver i förordet till boken: "'Den bergtagna' hör till slutfasen av Victoria Benedictssons liv. De två utkasten, novellen och dramat, kom till parallellt och om båda gäller nog författarens ord att hon trodde det var de som skulle komma att leva längst efter henne. /---/ Den kvinnliga huvudpersonen är inte bara en kvinna bunden av tidens konventioner, hon är också av en sort som bara älskar en gång, som ger allt i kärleken. /---/ Erfarenhetsgrunden var Victoria Benedictssons möte med Georg Brandes - att rista ur det egna hjärtat vad det innebar att ge sig till en man. /---/ Hon upplevde sig ha förlorat sitt jag, som i dramat och novellen var hon en kvinna under inflytande, en bergtagen."

Under sina sista år skrev William Shakespeare sagoaktiga skådespel. I balansen mellan tragedi och komedi fann han en gåtfull och rörande ton, kryddad med sammanvävda intriger och övernaturliga inslag, som dessutom förhåller sig mer fritt till tid och rum. På teatern har dessa rika dramer oftast bearbetats, men läsaren kan här stifta bekantskap med dem i sin helhet. I denna volym presenteras två av Shakespeares mest säregna sagospel i nyöversättning av Jan Ristarp: "Stormen" - om en förorättad trollkarl som vill återta sitt hertigdöme medan hans dotter förälskar sig i sonen till en fiende. "Cymbeline" - om en vacker kungadotter som gifter sig mot faderns vilja och en landsflyktig svärson som får ångra ett vad om hustruns dygd. Shakespearekännaren Kent Hägglund bidrar med ett initierat efterord.

Österrikaren THOMAS BERNHARD (1931-1989) tillhör efterkrigstidens stora europeiska författare. Hans oefterhärmliga språkanvändning i kombination med den konsekventa och obarmhärtiga kritiken mot det österrikiska samhällets ovilja att göra upp med nationalsocialismen gjorde honom till en kultförfattare under 60-, 70- och 80-talet. Hans böcker har överlevt honom och finner än idag nya läsare världen över.<br/><br/>Thomas Bernhards dramatik har spelats sparsamt på svenska scener men ingår i standardrepertoaren på många teatrar i Europa. Bernhard är en genreöverskridande författare, vars dramer ofta har samma slags avskalade rollistor, intriger och miljöer som romanerna, medan romanerna i sin tur lånar friskt ur teaterns verktygslåda. I en utgåva med tre av hans sammanlagt cirka tjugo pjäser -- <i>Jaktsällskapet, Minetti</i> och <i>Ritter, Dene, Voss</i> -- kompletteras här bilden av dramatikern Thomas Bernhard.<br/><br/><b>JAKTSÄLLSKAPET</b><br/>(Uruppförande på Burgtheater i Wien 1974)<br/>Den enarmade och sjuke Generalen har kallat ministrar och kungligheter till jakt. Hans fru gör allt för att ministrarna inte ska avsätta den döende maken och undanhåller samtidigt för honom faktumet att hans stora skog drabbats av ett barkborreangrepp. Dramat utspelas främst mellan Generalskan och Författaren, som i en klassisk scen spelar oräkneliga partier 21.<br/><br/><b>MINETTI</b><br/>(Uruppförande på Staatsschauspiel Stuttgart 1976)<br/>Den uppburne skådespelaren Minetti står på nyårsnatten i en hotellfoajé och väntar på en teaterdirektör som erbjudit honom rollen som kung Lear. I en lång, karakteristisk Bernhardmonolog talar han om livet och teatern och allt däremellan, medan han tålmodigt väntar och väntar. En specialskriven pjäs för Bernhards favoritskådespelare Bernhard Minetti.<br/><br/><b>RITTER, DENE, VOSS</b><br/>(Uruppförande på Salzburger Festspiele 1986)<br/>Ett syskondrama. Brodern Ludwig tillbringar en permission från mentalsjukhuset hos sina två bort- skämda skådespelerskor till systrar. Han blir upppassad av dessa tills han i ett ohämmat utbrott, som inte är den vane Bernhardläsaren främmande, låter dem få höra den ena sanningen den andra. Pjäsen är liksom Minetti uppkallad efter uruppsättningens skådespelare. Gavs i en hyllad uppsättning på Dramaten våren 2017 i regi av Gunnel Lindblom.<br/><br/>Dramerna är översatta av JAN ERIK BORNLID, som tidigare översatt nio av Bernhards böcker, däribland pjäsen <i>Heldenplatz</i> som utkom i bokform på svenska 2011.<br/><br/>Utgåvan innehåller en introducerande essä av TOMAS FORSER, mångårig teaterkritiker och professor i litteraturvetenskap.

Fem pjäser av Ingmar Simonsson som hänger samman tematiskt: Den förbannade godheten Rara Saras skugga Hundrundan i Vanadislunden Krigsreportern Krigsreporterns hemkomst

Eugene O'Neills moderna klassiker Lång dags färd mot natt i nyöversättning av Christian Ekvall och med efterord av Barbro Westling.<br/><br/> Detta är pjäsernas pjäs. Av alla pjäser som författats är det förmodligen denna som har haft störst inverkan på nutida teater, och inte bara på teatern utan även på filmen, på de många filmer och tv-serier av idag som försöker gå på djupet för att återge den typiska kärnfamiljens komplicerade liv.<br/><br/> Det är det krångliga spelet mellan familjemedlemmar. De inbördes relationerna som nästan alltid har sina envisa låsningar, lika smärtsamma som svåra att ändra.<br/><br/> Som sjuttonåring såg Lars Norén Lång dags färd mot natt på Dramaten. Intrycket pjäsen gjorde på honom blev outplånligt och frågan är om inte hela Noréns livsverk som dramatiker står i nära relation till just denna pjäs.<br/><br/> Eugene O'Neill fick Nobelpriset för sin dramatik redan 1936. Lång dags färd mot natt skrev han 1941, men eftersom den handlade om hans egen familj bestämde han att den tills vidare skulle läggas åt sidan.<br/><br/> Han hade ett mycket gott öga till den svenska nationalscenen Dramaten i Stockholm och placerade pjäsens världspremiär där, år 1956. Allt sedan dess har Dramaten spelat denna och andra O'Neill-pjäser med jämna mellanrum, genom alla de decennier som förflutit. Det är inte överord att kalla O'Neill för en av Dramatens mest centrala dramatiker genom tiderna.<br/><br/> Uppläggningen är enkel: En familj bestående av far (65 år), mor (54 år) och två söner (33 respektive 23 år) är hänvisade till varandra under en lång dag i sommarhuset.<br/><br/> Det finns uppenbar kärlek i familjen, de tycker alla om varandra, men de kan inte låta bli att nöta på varandra. Det finns uppdämda besvikelser, det finns händelser i det förflutna att älta, att anklaga varandra för.<br/><br/> Fadern Tyrone är, i likhet med O'Neills egen far, en turnerande skådespelare som fastnat i att år efter år spela samma roll, i Tyrones fall greven av Monte Cristo. Rollen har gett mat på bordet åt familjen, men den har också gjort honom till en desillusionerad skådespelare och under sönernas uppväxt var han en frånvarande far. Modern Mary är hans neurotiska fru med svag självkänsla som efter en olycka blivit morfinmissbrukare. De numera vuxna sönerna Jamie och Edmund har inte fått ordning på sina liv och kämpar med sina bitterheter och stukade självkänslor.<br/><br/> Det sägs ibland att det är svårt att läsa pjäsmanus med samma behållning som när man läser romaner - men det gäller i så fall inte Eugene O'Neills pjäs Lång dags färd mot natt. Här är både scenanvisningarna och replikerna som den mest smidiga romantext man kan tänka sig. Redan när man läst tre sidor har man hittat läsarten - sedan fortsätter man läsa med samma glupande intresse som när man läser den mest spännande roman.<br/><br/> Eugene O'Neills moderna klassiker Lång dags färd mot natt. ISBN 978-91-7742-633-2. Nyöversättning av Christian Ekvall, efterord av Barbro Westling. Högkvalitetspapper, sydda ark, mjuka pärmar med flikar, 176 sidor

Fedra och Andromaque a?r Jean Racines mest bero?mda tragedier. Ha?r publiceras de i o?versa?ttning av Anders Bodega?rd som o?verfo?rt fransk-klassicismens stra?nga alexandrin till en modern och levande svenska. Magnus Florin har skrivit ett fylligt efterord och dessutom tas den kritiska receptionen upp genom nyo?versa?ttningar av texter av ta?nkare som Michel Foucault, Roland Barthes och Jean Starobinski.