Svenska

Varför vill vi höra historien om Romeo och Julia, om och om igen, trots att vi redan kan den utan och innan? För tre saker: kärleken, smärtan och orden. De båda ungas förtvivlade kärlek är så stark att de glömmer allt annat omkring dem. För den bryter de alla regler. Och om de inte får vara hos varandra, är de villiga att dö - <i>och de dör</i>.<br/>Romeo och Julia förlöser, hos unga som gamla, smärtan av all samlad längtan som varit omöjlig att uppfylla. Och det genom Shakespeares ord. Kärlekssonettens mästare har öst poesi i detta ganska tidiga drama. Genom Romeos och Julias munnar. In i Romeos och Julias öron. Och in i åhörarens/läsarens.<br/>Sällan blir epitetet odödlig klassiker ett sådant understatement som i fråga om Shakespeares Romeo &amp; Juliet [c:a 1595]. Här i Carl August Hagbergs oförglömliga svenska översättning.<br/><br/>William Shakespeare [1564 -1616], född i Stratford-upon-Avon i Warwickshire i England, är den främste dramatikern genom tiderna. Författare till dramer som <i>Hamlet</i>,<i>Romeo och Julia</i>, <i>Macbeth</i>, <i>Othello</i>, och <i>Kung Lear</i>.

Prometheus - titan och människornas välgörare - hänger fjättrad vid världens yttersta gräns, straffad av Zeus för att ha skänkt elden till människorna. Stormar piskar honom och örnar kretsar över klipporna, men Prometheus vägrar att ge efter. Han känner till en hemlighet som hotar gudarna själva, men trots oändligt lidande tiger han.<br/>Med mäktiga monologer och en storslagen, nästan kosmisk stämning skildrar Aischylos ett tidlöst uppror mot tyranni. Det är en berättelse om uthållighet och trots, där Prometheus lidande blir en symbol för frihetens kostnad och maktens rädsla för den som vägrar lyda. <br/><br/>AISCHYLOS [525 f.Kr.-456 f.Kr.] var en dramatiker i antikens Grekland och betraktas allmänt som teaterns fader. Han förnyade tragedin genom att fokusera på mänskliga val snarare än att enbart låta gudar styra handlingen. Enbart sju av Aischylos omkring nittio pjäser har bevarats till modern tid, bland dem <i>Orestien</i>-trilogin, <i>Perserna </i>och <i>Den fjättrade Prometheus</i>.

Efter att Gustav Vasa erövrat Uppsala från kung Kristians bundsförvant ärkebiskop Trolle hemförlovas huvuddelen av den svenska armén. När ärkebiskopen får reda på detta, försöker han utnyttja den svenske frihetshjältens svaghet men historiens nyck leder istället till att den danska invasionsmakten tvingas lämna landet och Gustav Vasa blir vald till kung. Den svenska revolutionen är ett i Sverige hittills okänt hjältedrama om Gustav Vasas frihetskrig, där den svenske kungen målas upp som föredöme för 1700-talets England. Författaren Catharine Trotter (1674-1749), i vår tid huvudsakligen omskriven som filosof och feminist, var på sin tid även en framstående dramatiker. För översättningen av dramat står Gunnar Sorelius, som även författat en initierad inledning.

Victoria Benedictsson (1850-1888) efterlämnade vid sin död två utkast med titeln Den bergtagna - en novell och ett drama. Historien om en oerfaren svenskas passionerade men ödesdigra möte med en berömd fransk konstnär i 1880-talets Paris speglar hennes eget livsöde och kärlekshistorien med den tongivande kritikern Georg Brandes. Här presenteras båda utkasten, hämtade direkt från Benedictssons handskrifter, med kommentarer till manuskriptet samt en förteckning över Benedictssons verkanknutna fragment och anteckningar. Professor emerita Birgitta Holm skriver i förordet till boken: "'Den bergtagna' hör till slutfasen av Victoria Benedictssons liv. De två utkasten, novellen och dramat, kom till parallellt och om båda gäller nog författarens ord att hon trodde det var de som skulle komma att leva längst efter henne. /---/ Den kvinnliga huvudpersonen är inte bara en kvinna bunden av tidens konventioner, hon är också av en sort som bara älskar en gång, som ger allt i kärleken. /---/ Erfarenhetsgrunden var Victoria Benedictssons möte med Georg Brandes - att rista ur det egna hjärtat vad det innebar att ge sig till en man. /---/ Hon upplevde sig ha förlorat sitt jag, som i dramat och novellen var hon en kvinna under inflytande, en bergtagen."

I teaterns värld är 40 år en aktningsvärd ålder. Teatrar uppstår och försvinner, teatrar som överlever är inte så vanliga. Marionetteatern är ovanlig på många sätt. I den här boken skildras Marionetteaterns historia och dess roll i teaterlandskapet, i Sverige och i världen. Dockteaterns språk är internationellt liksom dess inspirationskällor. Marionetteatern har lämnat sina tydliga avtryck på annan dockteater i vårt land. Tvåspråkig utgåva, svenska och engelska.

Konstantin Stanislavskij (1863-1938) räknas som en av teaterhistoriens ledande teoretiker, men han var dessutom en framträdande praktiker, både som regissör och skådespelare. Han var också en av grundarna av den välkända Konstnärliga Teatern i Moskva. I denna bok presenteras ett urval av hans texter om teater och skådespelarkonst. Framför allt uppmärksammas de sidor av Stanislavskijs arv, som är mindre kända i Sverige. För urvalet svarar Janina Ludawska och översättningarna är gjorda av Martin Kurtén.

<i>Det som ligger till grund för denna djupgående och kontinuerliga utforskning av teatern är skådespelaren. Det är skådespelarens skapande process och dramaturgi som är teaterns subjekt. Denna problematik kan man inte längre nöja sig med att förpassa till sfären av evigt existerande problem. Det är ett plågsamt och oroande, ett akut tillstånd för teatern.</i> Fabrizio Cruciani<br/><br/>I <i>Stenar att gå på</i> sammanfattar pedagogen, teoretikern och regissören Ingemar Lindh (1945 97) sina tankar om teatern och skådespelaren. Boken har tidigare endast funnits utgiven på italienska, och utkommer nu i sin första svenska utgåva.<br/><br/>Ingemar Willy Lindh föddes den 21 februari 1945 i Göteborg. I sökandet efter ett konkret grundarbete för skådespelaren en i Sverige ignorerad frågeställning i dåtidens teater vänder han sig efter studier vid Skara Skolscen till dansen (Stora Teaterns balettskola i Göteborg, Balettakademien i Stockholm) innan han finner fram till Etienne Decroux och hans L École de Mime i Paris. Han studerar i ett par år hos grundaren av Mime Corporel och blir sedan hans assistent.<br/><br/><br/><br/>Lindh leder seminarier för skådespelare i Holland, Frankrike och Schweiz och, med Studio II som han grundat tillsammans med tre andra Decrouxelever arbetar han i ett par år vid Nordiskt Teaterlaboratorium for Skuespillerkunst i Holstebro (Danmark) medan hans önskan om att skapa ett eget teaterlaboratorium växer sig allt starkare. Tillbaks i Sverige arbetar Lindh som gästlärare vid Teaterstudion i Stockholm och är huvudlärare i mim vid Statens Dansskola. År 1971 grundar han Institutet för Scenkonst, i Storhögen, Jämtland.<br/><br/>År 1984 etablerar sig Institutet för Scenkonst i Italien och öppnar ett Internationellt Centrum för Autopedagogik och Teaterforskning. År 1995 blir Lindh också ledare för xHCA (questionning Human Creativity as Acting), ett forskningsprogram vid Maltas Universitet. Ingemar Lindh dör den 26 juni 1997 i Malta, 52 år gammal.<br/><br/><br/><br/>"<i>Pietre di guado</i> Stenar att gå på förstärkte vår tillförsikt. Äntligen skulle en samling texter av Ingemar komma ut i tryck. Olikt så många andra ledare för laboratorieteatrar var Ingemar inte särskilt benägen att publicera sig i skrift. Skrivandet var en mödosam process och det skrivna ordet verkade definitivt på ett skrämmande sätt. Detta avhöll inte Ingemar från att formulera sig i olika sammanhang. En samling av dessa texter kom nu äntligen i ett oerhört vackert band, om än på italienska på förlaget Bandecchi &amp; Vivaldi. Många av oss hoppades att boken snart skulle ges ut på svenska." <i>Ur Willmar Sauters förord</i>