Svenska

"Den ensamma staden" blev utnämnd till BOOK OF THE YEAR (2016) av Observer, Guardian, Telegraph, Irish Times, New Statesman och Times Literary Supplement.<br/><br/> "Läs Olivia Laings stillsamt drabbande bok om ensamhet! Jag blev både sorgsen och stärkt" /Jonas Gardell<br/><br/> "En skimrande juvel till bok." /Ulrika Stahre i Expressen<br/><br/> "'Den ensamma staden' är inte en bok, den är en ny vän, vars umgänge gör, ja, livet lite mindre ensamt." /Martin Engberg i GP<br/><br/> En oerhört intressant och oväntad läsning." /Yukiko Duke i Gomorron<br/><br/> "Boken är både provocerande och lugnande, och fungerar som en sorts sekulär bön för ensamma själar" /The New York Times Book Review<br/><br/> "Underbart ohämmad och konstant överraskande" /Guardian<br/><br/> "En ny sorts litteratur ... Oavbrutet, tvångsmässigt fascinerande" /New Statesman<br/><br/> "Laing dissekerar ett universellt tillstånd som ofta är svårt att relatera till" /Financial Times<br/><br/> "En modig författare som tar sig an grundläggande frågor om livet och konsten" /Telegraph<br/><br/> "Vackert, originellt och medkännande" /Independent<br/><br/> "Du kan vara ensam var som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton. Man skulle kunna tro att det här tillståndet var raka motsatsen till livet i en storstad, till den massiva närvaron av andra människor, men enbart fysisk närhet räcker inte för att skingra känslan av inre isolering. Det är möjligt, till och med lätt, att känna sig ensam och övergiven samtidigt som man lever sida vid sida med andra."<br/><br/> När den engelska författaren och kritikern Olivia Laing drabbades av en förtärande ensamhet i New York efter att ett förhållande oväntat hade kraschat, vände hon sig till konsten för att fylla sina dagar och få lindring. Och med dess hjälp började hon utforska vad ensamheten kan göra med oss och vi med den. Resultatet blev den internationellt uppmärksammade essän "Den ensamma staden". Laing skriver om ensamheten hos Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger, David Wojnarowicz och andra konstnärer - men också om sätt på vilka konsten och livet kan flätas in i varandra och skapa utrymme för mänskliga möten under omständigheter som kan verka allt annat än gynnsamma. <br/><br/>Det är dessutom en bok om tillvaron i New York, om olika livsvärldar och livsmöjligheter bortom den snäva normaliteten, om aidsepidemin på åttiotalet och medmänsklighetens förutsättningar, om sexualitet, utsatthet, tillit. Det är en ljus bok, skriven nära ett stort mörker.

Leonardo da Vinci har gjort två av världshistoriens mest berömda målningar, Nattvarden och Mona Lisa, men i sina egna ögon var han lika mycket vetenskapsman som konstnär. Han var ständigt nyfiken, och med en passion som gränsade till besatthet utförde han nyskapande studier av människans anatomi, fossiler, fåglar, flygmaskiner och växter. Hur bar han sig åt? Varifrån fick han sin inspiration?  Utifrån tusentals sidor av Leonardo da Vincis fantastiska anteckningar och skisser, samt nya upptäckter om hans liv och verk, har Walter Isaacson skrivit en biografi om historiens mest kreativa geni. Fram träder bilden av en man som av sin samtid betraktades som udda han var gay, vänsterhänt, vegetarian, född utom äktenskapet men vars fantasi och uppfinningsrikedom gick utöver det vanliga. Isaacson menar att även vi som lever idag kan lära av Da Vinci: att inte bara ta emot den kunskap som serveras oss, att vilja ifrågasätta. Att våga tänka annorlunda.

<i><b>Marie-Louise Ekman fångar allt så elegant i sin nya bok. ... Elegant, kärleksfullt och omtänksamt pusslar hon ihop sitt eget dödsvakande med Göstas egna tankar om livet och döden från en annan tid. ... Det är trösterikt att följa Marie-Louise Ekmans öppenhjärtliga sorgeprocess och känna hennes starka vilja att hålla kvar sin älskade Gösta... Aftonbladet </b></i><br/><br/><i><b>Läsningen blir som att lyssna på ett insiktsfullt samtal... Texterna är skrivna på ett rakt och okonstlat språk. De är välformulerade iakttagelser, reflektioner och tvivel... De brutna raderna ger boken en känsla av lättillgänglig prosalyrik. Marie-Louise Ekmans tio insprängda delar har samma karaktär, bara ännu mer förtätade. Alltsammans skapar en genuin närvaro. Göteborgs-Posten</b></i> <br/><br/><b><i>Jag har nog aldrig läst en så ömsint och nära skildring av livets slut. På många sätt är den väldigt trösterik. Detta är att vara människa, detta är något vi alla ska möta. Och får vi göra det omhuldade av så mycket kärlek som fanns mellan Marie-Louise och Gösta Ekman är det en ynnest. Kerstin Särneö, M-Magasin</i></b> <br/><br/>Ett samtal utan slut.<br/><br/>En ung man som inte vet vad han ska bli, utföra eller uppföra sig, och mår dåligt och misslyckas gång på gång, skriver ner detta i väntan på vad som egentligen kommer att ske. <br/><br/>Det är början på en mans liv, som sedan blev en av de mest uppburna inom sitt yrke. Skådespelarens. <br/><br/>Boken handlar om hur man är som ofärdig, omogen, letande, sökande. <br/><br/>På samma gång som den också utspelar sig under den så småningom mest uppburne yrkesmänniskans sista dygn i livet.   <br/><br/>Marie-Louise och Gösta Ekman delade allt under ett trettioårigt äktenskap. Gösta Ekman gick bort den 1 april 2017. Marie-Louise Ekman fortsätter deras samtal och öppnar nu hans dagböcker en gång till för sig själv och för första gången för läsarna. <br/><br/><b><i>Det är ett ömsint och skickligt urval av Göstas dagboksanteckningar hon gjort, Marie-Louise Ekman. Sydsvenskan </i></b><br/><br/><b><i>En bok att läsa långsamt och eftertänksamt. Helhetsbetyg: 4, Mycket bra  Bibliotekstjänst</i></b>

<i><b>"En rörande och lågmäld bok ... en sorglig bok, men också vacker och trösterik." </b>Dagens Nyheter</i><br/><br/><i><b>"Ett kärleksmeddelande, så ömt och starkt, så generöst och trosvisst." </b>Aftonbladet </i><br/><br/><i><b>"En djupt rörande dikt till kärleken."</b> Svenska Dagbladet<b> </b></i><br/><br/><i><b>"Jag har aldrig läst något liknande ... en av de mest ömsinta kärlekshistorier jag läst." </b>Expressen </i>  <br/><br/> <br/><br/><i>Dagbok förd mellan 7 nov 2011 9 mars 2012. I form av en extra hjärna. För en som inte skulle kunna minnas själv. </i><br/><br/><i>Anteckningarna lästes upp under sommaren 2012. </i><br/><br/><i>Vi grät. </i><br/><br/><i>Avbröt.</i><br/><br/><i>Fortsatte.</i><br/><br/><i>Tacksamma över var vi var.</i><br/><br/><i>Och kunde ta del av detta.</i><br/><br/><i>Som just minnen. </i><br/><br/><i>Detta är sista akten. </i><br/><br/><i>Vi har fått umgås igen.</i><br/><br/><i>Men jag gråter ensam denna gång.</i><br/><br/><i>M.L. Ekman 2018</i><br/><br/>Gösta Ekman blev sjuk och hamnade på sjukhus. För att minnas den här perioden antecknade Marie-Louise Ekman det som skedde. Resultatet blev en gripande och kärleksfull skildring av en svår tid. <br/><br/><i><b> "Ett bladvändardrama." </b>Arbetarbladet</i><br/><br/><i><b> "Ur de knapphändigt nedklottrade orden växer en stor och innerlig kärlekshistoria fram."</b> Kulturnytt, Sveriges Radio </i><br/><br/><i><b>"Djupt berörande och mycket kärleksfullt skrivet."</b> Dala-Demokraten </i><br/><br/><i><b>"En rörande berättelse om innerlig och urstark kärlek."</b> Gefle Dagblad </i><br/><br/><i><b>"Ett smärtsamt och djupt gripande drama." </b>Upsala Nya Tidning</i><br/><br/><i><b>"En ömsint skildring om en traumatisk sjukdomstid." </b>Borås Tidning </i><br/><br/><i><b>"En chosefri och rak sjukhusdagbok." </b>Göteborgs-Posten </i><br/><br/><i><b>"En lågmäld, återhållen och samtidigt mycket kärleksfull dokumentation av en närstående som befinner sig i en svår sjukdomskris ... Storartad och gripande."</b> Arbetet    </i>

Efter succén med boken Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor, så mottog Ernst Billgren flera brev från allmänheten som ville ha svar på fler frågor kring konst. Han har samlat en del av dessa frågor i boken <i>Vad är konst II</i> 100 nya jätteviktiga frågor, där alla också besvaras. <br/><br/>Bör man lyssna på goda råd? <br/><br/>När är ett konstverk klart? <br/><br/>Hur undviker man att vara konventionell? <br/><br/>Hur vet jag om det jag gjort är bra? <br/><br/>Varför blir det första verket (originalet) alltid bättre än det andra (uppföljaren)? <br/><br/><b>Kort svar: </b>Det är svårt att imitera sig själv. <br/><br/><b>Långt svar:</b> Hur många gånger har man inte sett en bra film och sen väntat på tvåan och blivit besviken. Detta är något som troligen även gäller andra kulturyttringar som t.ex. konstteoriböcker.<br/><br/><b>Vad är-böckerna</b> är enkelt uppbyggda, en fråga ställd av svararen själv, sen ett kort och ett långt svar på den frågan. Böckernas idé är att på ett rakt, intelligent och humoristiskt sätt ge snabb allmänbildning kring komplicerade eller enkla frågor. Vad är-böckerna skrivs av de främsta i sitt ämne och varierar därför i tonläge med författaren, men formen är densamma och håller på så vis ihop serien. En konceptserie skapad av konstnären Ernst Billgren och förläggaren Susanne Hamilton. 

Den här boken är sprungen ur ett samarbete mellan konstnären Dan Wolgers och författaren Lena Andersson. De sammanfördes utifrån en aning om beröringspunkter i synen på konst, text och verklighet. Andersson och Wolgers hade aldrig setts men kände omedelbart igen varandra. Andersson valde ut 36 av Wolgers verk och skrev om dem. <br/><br/>Boken utgavs ursprungligen i samband med en utställning på Spritmuseet i Stockholm 2016. 

I sin Renässansen - en introduktion gör Peter Burke upp med denna mäktiga myt. Burckhardts misstag var att han alltför okritiskt tog fasta på den bild periodens lärda och konstnärer hade av sig själva. Modern historievetenskap, framför allt medeltidsforskingen, har underminerat denna 1800-talsbild av renässansen. Burke urskiljer två huvudtyper av argument: Dels var de så kallade »renässansmänniskorna» till sin karaktär mer medeltida än man föreställt sig, dels kan man egentligen inte urskilja en enda renässans, begreppet bör användas i pluralis. Det fanns åtskilliga »renässanser» under medeltiden. Vad leder då detta till? frågar sig Peter Burke. Fanns det över huvud taget en renässans? Om vi beskriver »renässansen» i purpur och guld, som ett isolerat kulturellt mirakel eller som ett plötsligt utbrott av modernitet, då måste svaret bli »nej». Renässansens arkitekter skapade mästerverk, med det gjorde även de gotiska byggmästarna. 1500-talets Italien hade sin Rafael, men 1700-talets Japan hade sin Hokusai. Machiavelli var en tänkare med väldig kraft och originalitet, men det var även den arabiske historikern Ibn Khaldun, som levde i Nordafrika på 1300-talet. Om man dock utan förutfattade meningar om framstegen under medeltiden eller i världen bortom Europa använder sig av termen »renässans» för att peka på en viss grupp av förändringar i den västerländska kulturen, då kan man kanske ändå betrakta detta som ett strukturerande begrepp som vi fortfarande har bruk för. Att i en sådan anda beskriva och tolka denna grupp av förändringar är den uppgift Peter Burke ställer sig i Renässansen - en introduktion.