Svenska

<b>* Vinnare av Sveriges Radios Romanpris 2024 *</b><br/><br/>"Den är rolig, drabbande, tankeväckande och gör det man vill att en roman ska. Det vill säga, den gestaltar tiden vi lever i och berättar något om vad det är att vara människa. I konsumentupplysande syfte kan jag rekommendera den, hissa upp den på topplistorna, se den bland Augustprisnomineringarna och i travarna på Pocket shop. Men alltså, det är något annat, nästan bortomspråkligt, som Norlins prosa gör med mig. (...) Norlin har en blick som ser både ytan och djupet, som registrerar kroppen, rörelserna, den intrikata sammansättningen av spänningar i rummet. Och den blicken är varm."<br/>- Dagens Nyheter<br/><br/>"Norlin har ett underbart språk: knapphändigt men rikt, meningar som beskriver allt utan utfyllnad, repliker som jag tror på. Sakligt och poetiskt samtidigt. Jagvill stanna kvar i texten. (...) Det är faktiskt en fantastisk roman. Medmänsklig. Om gruppdynamik och tillhörighet, men också om vem som egentligen har makten över våra liv."<br/>- Sydsvenskan<br/><br/>"I den här språksäkra, svart humoristiska och djupt berörande berättelsen om gruppdynamik och vårt behov av sammanhang visar författaren återigen vilken lyhörd och ömsint människoskildrare hon är. Det här är en roman att sluta tillsitt hjärta och värma sig vid."<br/>- Svenska Dagbladet<br/><br/>"Det slår mig att trots att Norlin endast har publicerat två verk finns det här en röst som är egen, självklar, och ja - utpräglat norlinsk. Och det är ju faktiskt ingen liten bedrift."<br/>- Aftonbladet<br/><br/>...............................................................<br/><br/>Vad är det som händer nere vid vattnet? Emelie har flytt staden för skogen och ser plötsligt en grupp människor. Sju är de, alla med sin egen särskilda förmåga. Någon var här först och är liksom grunden för allt. En annan är så handlingskraftig att hon suttit i fängelse för dråp. En tredje, nykomlingen, är bara så obegripligt vacker. Och så är det Sara, först och främst är det nog hon, alfahonan.<br/><br/><i>Stacken</i> skildrar en grupp människor utanför samhället. Hur hamnade de där, som delar av en grupp där ingen måste klara allt och där alla bidrar med något? Måste man trivas med den roll man tilldelats av andra? Och vad händer när en främling en Utanförs! dyker upp och skakar om allt?<br/><br/>Annika Norlins första roman, efter hyllade debuten Jag ser allt du gör, är en magnetisk, rolig och djupt berörande berättelse om kärlek och den outgrundliga makt vi har över andra människor.<br/><br/>...............................................................<br/><br/>"Det är mycket skickligt gjort, det är just för sådana här illusoriska skavanker som romaner har sitt existensberättigande. Det är då de öppnar fönstren och fyller på med syre."<br/>- Västerbottens-Kuriren<br/><br/>"Som alltid lyckas Norlin med att vara banbrytande, att trampa sig en alldeles egen stig. Prosan påminner en del om Karin Smirnoff, det är något med den trollbindande intrigen ihop med den lika avskalade som kärnfulla norrländskan. Men det här är bättre. (...) Hos Norlin är inte varenda mening perfekt, men berättelsen är det. Genremässigt tycks den omöjlig att ringa in. Det är ett relationsdrama. Men samtidigt lika mycket komedi som thriller. (...) Jag skulle bli förvånad om det inte blir prisregn."<br/>- Fokus

<b>Tystnadens pris </b><br/><br/>I femton år bar Sofie på en hemlighet som skulle vara lättare att ta med sig i graven. Då behövde ingen någonsin få veta. Men till slut valde hon att berätta. För sin egen överlevnad, men också för andras skull. <br/><br/><i>Munkavle</i> är ett gripande vittnesmål om konsekvenserna av sexuella övergrepp mot barn. Om självtvivel som förvandlas till mod. Men framför allt är det en berättelse som skänker styrka och hopp till andra drabbade. Lägg skammen där den hör hemma: hos förövaren. Aldrig hos offret.   <br/><br/><br/><br/>Sofie Sarenbrant debuterade 2010 och har utsetts till Årets deckarförfattare två år i rad. Den samhällsaktuella serien om kriminalinspektör Emma Sköld har rönt stora framgångar. <i>Munkavle</i>, i inläsning av Gunilla Leining, är boken bakom Sarenbrants hyllade sommarprat, som har över 1,7 miljoner lyssningar. <i></i>

<p>Nästan ett år har passerat sedan vi lämnade Hemsjö och på pensionatet går livet sin gilla gång. Tills pensionatsägaren Oskar en dag försvinner. Amanda och Vera söker efter honom medljus och lykta när en ny gäst dyker upp på pensionatet. En gäst som tycks bära på en hemlighet.</p><p>Samtidigt som sökandet efter Oskar pågår, kämpar Amanda med sina skuldkänslor gentemot sin dotter Klara. Hur ska hon berätta för henne vem hennes far är? Och vad håller på att hända med Vera? Hon känner inte alls igen henne. </p><p><i>Livet går vidare</i> är fortsättningen på debutsuccén Tillbaka till Hemsjö, som ska filmatiseras av Colin Nutley och Helena Bergström Nutley. Den första boken blev en omedelbar försäljningsframgång. </p><p>"<i>Fängslande och vacker berättelse om uppbrott och återförening</i>" BTJ </p>

<em>För övrigt anser jag att Nicolas Lunabbas roman </em><strong>Blir du ledsen om jag dör?</strong><em> är såväl litterärt som innehållsmässigt överlägsen alla de prosatexter som Augustnominerades förra året.</em><br/><strong>Jan Guillou i Aftonbladet</strong> <br/><br/><em>Det finns en poetisk rytm i Lunabbas språk, han undviker klich&eacute;er och låter vreden kväva sentimentaliteten. Resultatet blir en episk anklagelseakt, en skoningslös skildring av Sveriges svek och &ndash; framför allt &ndash; början på ett spännande författarskap.</em><br/><strong>Malin Persson Giolito i Tidningen Vi</strong> <br/><br/><em>Det här är en av mina favoriter och jag har rekommenderat den tidigare. (&hellip;) Det är en bok som satte spår i mitt huvud, det gör de inte så ofta. Den skildrar en verklighet med empati och inifrån &ndash; och samtidigt ger den hopp om att saker faktiskt går att ändra på. Den borde vara obligatorisk läsning för politiker.</em><br/><strong>Leif GW Persson i Nyhetsmorgon </strong> <br/><br/><em>Om någon såg en kvinna gråta av lika delar vrede och sorg på flyget till Paris nyss, så var det jag. Läs boken av Nicolas Lunabba och med Elijah Clarence. Den är öm, politisk och brutal, skriven ur ett krossat hjärta, bara läs.</em><br/><strong>Journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink på Instagram</strong> <br/><br/><em>&hellip; det här är verkligen årets bästa och viktigaste bok.</em><br/><strong>Journalisten och författaren Andreas Cervenka på Twitter</strong> <br/><br/><em>Nicolas är en hjälte för att han såg ett stort samhällsproblem och engagerade sig för att skapa en lösning. Som verksamhetsledare för Helamalmö har han hjälpt tusentals unga i utanförskap till en tryggare framtid.<br/></em><strong>Juryns motivering när Lunabba utsågs till Årets medmänniska 2022</strong> <br/><br/><em>... Lunabba briljerar. (...) </em><em>Det finns en poetisk rytm i Lunabbas språk, han undviker klich&eacute;er och låter vreden kväva sentimentaliteten. Resultatet blir en episk anklagelseakt, en skoningslös skildring av Sveriges svek och &ndash; framför allt &ndash; början på ett spännande författarskap.<br/></em><strong>Vi Läser</strong> <br/><br/><em>Det är ett nytt klassamhälle han skildrar, rasifierat och mer gettofierat, men i sina grundvillkor förbluffande likt det gamla. (&hellip;) Det är starkt och tankeväckande, rörande och inte sällan komiskt.</em> <br/><br/><em>&hellip; ett intrikat och intensivt kammarspel av speglingar, utbyten och förvandlingar.</em><br/><strong>Dagens Nyheter</strong> <br/><br/><em>Nicolas Lunabba har ett språk som aldrig försöker söka efter effekter och hans reflektioner forsar och flödar fram (...). </em>Blir du ledsen om jag dör?<em> får mig att tänka på Evin Ahmands urfina debut </em>En dag ska jag bygga ett slott av pengar<em> och på Johannes Anyurus författarskap. Nicolas Lunabba har så mycket att berätta. Han måste fortsätta med det.</em><br/><strong>Expressen </strong> <br/><br/><em>För att förstå skjutningarna måste man undersöka barnens villkor: fattigdomen, rasismen, skolan. Det gör Nicolas Lunabba i en välartikulerad anklagelse mot Sverige.</em> <br/><br/><em>Alla behöver läsa Nicolas Lunabbas "Blir du ledsen om jag dör?" Alla. I synnerhet efter en valrörelse där man pratat på autopilot om unga män som skjuter skarpt i fattiga stadsdelar. I hans bok blir nämligen allt äntligen på riktigt.</em><br/><strong>Sydsvenskan</strong> <br/><br/><em>Jag tycker synd om de författare som släpper böcker samtidigt som Nicolas<span class="retriever-hit focus">Lunabba</span>. För nu kommer det att handla om "Blir du ledsen om jag dör?".<br/></em><strong>Aftonbladet</strong> <br/><br/>Blir du ledsen om jag dör? <em>har redan hunnit bli en av höstens mest uppmärksammade böcker. Inte undra på, då det är något av det viktigaste och finaste du kan läsa just nu.</em><br/><strong>Barometern</strong> <br/><br/><em>Det är en imponerande läsning och man blir förstummad att någon vågar gå ut så totalt ärligt utan några skyddsglasögon.<br/></em><strong>Fagersta-Posten</strong> <br/><br/><em>...en uppriktig skildring av vad det innebär att ta sig an någon annans barn, hur det är att på riktigt bli sedd av någon annan, men kanske främst ett brännande angeläget dokument över unga människor på skuggsidan.<br/></em><strong>Norrländska Socialdemokraten</strong> <br/><br/><em style="font-size: 1.125rem;">En av årets viktigaste böcker! En ovanligt välskriven, men framför allt berörande memoarbok (...). Här är orden på allvar. Så läs - istället för att höra politiker röstfiska.</em> <br/><br/><em>Malmöbon Nicolas Lunabbas självbiografiska berättelse om hur bråkige Elijah flyttar in hos honom år välskriven, rörande och otroligt viktig.</em><br/><strong>Norra Skånes Tidningar</strong> <br/><br/><em>Vad innebär det att ta sig an någon annans barn? I ett område där överlevnad inte är en självklarhet, där barn mördar och mördas?</em> <br/><br/>Nicolas arbetar med utsatta barn och är van att fånga upp dem, få dem att lita på honom. Men han har hamnat i ett svårt läge. En av ungarna från basketen, en charmig men bråkig pojke, har bitit sig fast, krupit under huden på honom. Och nu har Nicolas mot sin vilja låtit pojken flytta in hos sig. Ett beslut som ska komma att förändra allt för dem båda.<br/><em><br/></em>Det här är berättelsen om två människor, deras möte och en skildring av den enorma kraften i att bli sedd av en annan. En berättelse om sorg, hopp och förvandling.<br/><br/>Det är också en berättelse om Sverige. Ett land där unga människor dör, där samhällsväven trasas sönder. I det kaos som omger Nicolas och Elijah är hotet om våld och död ständigt närvarande och insatserna omänskligt höga. <br/><br/>Nicolas Lunabba debuterar som författare med <em>Blir du ledsen om jag dör?</em> Hans Sommar i P1 2021 hyllades för sitt mänskliggörande av unga som hamnar i våldsspiraler. Programmet byggde på ett utdrag ur det som nu blir hans debutbok. Lunabba är mångfaldigt prisad för sitt arbete med barn och unga. Han är verksamhetsansvarig på organisationen Helamalmö och en stark röst i samhällsdebatten.

<b>Tre tidsperspektiv. Två generationer. En hemlighet.</b> <br/><br/>Med skicklig hand väver Schulman samman en berättelse som överskrider både tid och rum. Det är en gripande och djupt personlig skildring av identitet, familj och hur en händelse kan skapa svallvågor som går genom generationer.

<p>Moa Herngren, vars bok<em> Skilsmässan</em> nominerades till Årets bok 2021<em>, </em>är tillbaka med en mästerlig roman om relationers skörhet och om hur de människor vi borde känna allra bäst ibland kan kännas som totala främlingar.</p><p>Efter pappans död samlas de tre syskonen, Ullis, Andrea och Rasmus hemma i barndomshemmet. Det är mammas födelsedag och familjen som är kvar strävar efter att försöka hitta sina roller. Men det är lättare sagt än gjort.</p><p>Mellansystern Andrea kämpar nu med att komma in i den närhet mamma och hennes storasyster Ullis alltid har haft. Det verkar inte spela någon roll hur mycket hon anstränger sig, hon känner sig ändå utanför. Ulrika i sin tur ser en lillasyster som fått allt, varit pappans ögonsten och jämt får sin vilja igenom, men verkar trots det aldrig nöjd. Och hur har sladdisen Rasmus liv egentligen påverkats av att stå i skuggan av systrarnas kamp om uppmärksamhet och bekräftelse.</p><p>När det upptäcks att saker mystiskt försvunnit ur barndomshemmet ställs allt på ända. Tre vitt skilda barndomsupplevelser brakar samman. Men vem äger egentligen den rätta bilden av en barndom? Vilka händelser har man hållits utanför? Kan man alltid lita på sitt minne? Och vad är man egentligen skyldig sina syskon?</p>

<i>Jag ska egentligen inte jobba här</i> är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det.<br/><br/>Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men det är inte så lätt som hon tänkt sig.<br/><br/><i>Jag ska egentligen inte jobba här</i> är en ömsint och ärlig skildring av livets slutskede.<br/><br/>"En ovanligt stark debut som är svår att sluta tänka på."<br/>Hallandsposten<br/><br/>"En oumbärlig skildring av vården idag."<br/>GP<br/><br/>"Smårolig, drastisk och empatisk. [...] Beischer [lyckas] levande och lättillgängligt gestalta vad det neutrala begreppet 'äldrevård' konkret och existentiellt innebär."<br/>Aftonbladet<br/><br/>"Sara Beischer debuterar med en mycket omskakande arbetarskildring direkt från vårdgolvet. Det var verkligen på tiden."<br/>Dala-Demokraten<br/><br/>"Sara Beischer har fångat miljön vid livets slut. Hon har gjort det med värme, skärpa och mångbottnat djup. Som debutroman är den välskriven och kantad av aktuella etiska frågeställningar. Begåvat vänder och vrider författaren på det fula och det vackra. På varje sida känner man kärleken till orden och gestaltandet."<br/>Östgöta Correspondenten