Skivklassiker - 70-talet

The Wall är ett av världens mest hyllade konceptalbum genom tiderna, känt som Roger Waters rockopera om utsatthet och personlig isolering. Den unika designen är skapad av Gerald Scarfe, och från albumet kom Pink Floyds största hitsingel genom tiderna, Another Brick In The Wall Pt2. The Wall filmatiserades så småningom av Alan Parker med Bob Geldof i huvudrollen. <br/><br/>2011 års version innehåller originalalbumet digitalt remastrat av James Guthrie (medproducent på The Wall), och nydesignad digipack och CD-häfte av Storm Thorgerson.

Supertramp: Breakfast in America 1979 (Rem) [CD]

Dire Straits: Dire Straits 1978 (Rem) [CD]

Med fem mästerverk bakom sig gick Walter Becker och Donald Fagen in i studion på nytt för att spela in "Aja" och Steely Dan nådde nya höjder. Med coola texter och sofistikerad jazz-rock, subtila melodier och gnistrande jazzsolon är plattan helt unik. Steely Dan ignorerar rock helt och hållet här. I stället får vi en blandning av jazz, blues och pop som rörs samman i den speciella gryta som är Steely Dans egen. Detta är jazz-rock när den är som bäst.

Elton John och Bernie Taupin - ett av historiens mest kompletta låtskrivarpar. Man skulle kunna vakna kallsvettig ur en mardröm där slumpen gör att de aldrig träffas, men som tur var gjorde dom det. 1973 hade de ett kreativt flyt som bara vällde fram. "It just flowed" säger Bernie nu. När inspelningarna av "Goodbye yellow brick road" startade hade föregående albumet "Don't shoot me I'm only the piano player" inte hunnit ut till skivbutikerna än. <br/><br/>De begav sig till Jamaica för att spela in plattan, men problem uppstod och de fick bege sig till Château d'Hérouville i Paris, där de var mer hemtama. Då hade antalet låtar hunnit svälla ut och det fick helt enkelt bli ett dubbelalbum. Inspelningen av plattan tog två veckor! Det var som sagt flyt. <br/><br/>Hela albumet genomsyras av en nostalgisk känsla som är enorm. Vid koncentrerad lyssning är det nästan som att se en film, Taupins ord gör de magnifika låtarna levande. Inledningen - den 11 minuter långa "Funeral for a friend/Love lies bleeding" sätter prägeln. Det är hisnande. Sedan rullar det på med "Candle in the wind" och "Bennie and the Jets" och fortsätter på samma höga nivå tills de sista tonerna av "Harmony" tonat ut. Magiskt. <br/><br/>Remastringen till denna utgåva av "Goodbye yellow brick road" är mycket lyckad, ett lugnt och naturligt sound. Och det är detta mästerverk värt.

Efter att har sprutat ut mästerverk under 60-talet, var första halvan av 70-talet en något ojämn period för Bob Dylan. Då - 1975 - damp helt plötsligt "Blood on the tracks" ner. Här återfann han sin forna styrka, och till och med överträffade den. Albumet är ganska bittert, sorgset, ångerfyllt och samtidigt fridfullt. Helt i sin ordning, eftersom Dylan's album ofta på ett ärligt sätt speglat känslan han haft vid inspelningen. Och "Blood on the tracks" kom i kölvattnet av hans äktenskaps sammanbrott. Låtarna är både klarögda och sentimentala, vackra och melankoliska. Och de är starka - de tillhör de bästa han skrivit. Albumet rankas tillsammans med "Highway 61" och "Blonde on blonde" som ett av Dylan's tre bästa.<br/><br/>Genom sin häpnadsväckande karriär har Bob Dylan gjort fler tvära kast än någon annan artist. Ingen av dessa förändringar är mer påtaglig än skapandet av "Blood on the tracks". Albumet är en produkt av Bob Dylan's kamp under uppbrottet av hans åttaåriga äktenskap med Sara. Albumet är djupt rotat i livets mörka sida, fyllt med vrede, plåga, bitterhet, sorg och, stundtals, brutalitet. "Blood on the tracks" är ett ganska lågmält, akustisk-baserat album och det är soundet av en artist med förnyad styrka. Dylan gjorde mer influensrika album än detta, men frågan är om han någonsin gjort något bättre.

Faithfull Marianne: Broken English 1979 [CD]