Svenska

Idag betraktas textilt hantverk som något typiskt kvinnligt. Men i ett historiskt perspektiv är det viktigt att betona komplexiteten i arbetsdelningen mellan skräddare och sömmerskor. Med utgångspunkt i olika museers föremålssamlingar undersöker Pernilla Rasmussen i sin doktorsavhandling vad som hände med arbetsdelning och tillverkningsteknik när den kvinnliga modedräkten förändrades under decennierna runt sekelskiftet 1800. Perioden präglades av stora omställningar. När aristokratins tid var slut och borgerligheten tog över växte en ny syn på manligt och kvinnligt fram. Den kvinnliga modedräkten och dess tillverkning kan skrivas in i den processen.<br/><br/> Skräddaren, sömmerskan och modet ökar förståelsen för ett hantverks koppling till kulturella och samhälleliga förändringar. Boken visar hur sömnadsarbetets organisation inverkade på möjligheterna till teknisk utveckling och hur tekniken fick konsekvenser för vem som gjorde vad. Det arbete skräddaren eller sömmerskan faktiskt utförde hade också betydelse för omgivningens syn på hantverket och utövaren.

Tänk om det du tror om tatueringar inte är sant. För femtio år sen var det bara kriminella och sjömän som tatuerade sig. Det vet ju varenda människa. Men var det verkligen så?<br/><br/>I den här boken utforskar Helena Meyer tatueringen som fenomen ur oväntade perspektiv. Till sin hjälp tar hon arkivmaterial, tidningsartiklar och kriminologiska debatter från flera århundraden men också nutida populärkulturellla fenomen som Harry Potter och Star Wars.<br/><br/>Resultatet är en spännande och lättläst essä som både slår hål på gamla myter och väcker nya frågor. Vad är det med tatuering som fascinerar så många människor, och hur kommer AI och robotar att påverka tatuering i framtiden?

Västertorp var något storartat och modernt när det byggdes. Under efterkrigstiden sattes människan i centrum och det fanns en öppenhet för konst och hur den skulle användas. Funkistidens strikta och rena ytor byttes mot önskan om att dekorera. När så byggmästaren Fritz H. Eriksson, en av samtidens stora i konstvärlden med mottot ?Konst för alla?, satte spaden i jorden började konstlivet snart att blomstra i Västertorp. En skulpturpark utan like växte fram. Konstnärer ville vara med och skapa det nya idealsamhället. Det byggdes ateljéer och många, som Arne Jones, flyttade hit. Den här boken handlar om konstlivet de fem första åren i förorten Västertorp söder om Stockholm, när det var som mest aktivt. Det och tidens fascinerande socialt engagerade stadsplanering.

Att förverkliga husdrömmar via köp av gamla villor har blivit allt trendigare i Sverige under 2000-talet. Ekebäck i Göteborg är exempel på ett populärt villaområde med hundraårig historia. I <i>Villaliv i Ekebäck </i>berättar nya villaägare om sina renoveringar och inredningsideal. Vad visste de om stadsdelen innan de flyttade dit? Varför ville de bo där?   <br/><br/>Generationsskiftena är tydliga markörer för förändringar över tid. Nybyggarhushåll med knappa levnadsvillkor under tidigt 1900-tal följdes av 1960-talets unga konstnärer och vänstersympatisörer som hade låga anspråk på komfort och värnade om den småskaliga miljön. Bland dagens villaägare gäller intresse för återbruk och hållbar livsstil.   <br/><br/>Numera är det uppenbart att Ekebäck i likhet med många andra gamla arbetarklassområden runt om i Sverige genomgått en gentrifieringsprocess. Andra undersökningar inom detta fält rör områden med flerfamiljshus, men etnologiprofessor Kerstin Gunnemarks studie av Ekebäck är unik då den uppmärksammar en villastadsdels omvandling under en hundraårsperiod.   <br/><br/>Kerstin Gunnemark är professor emerita i etnologi vid Göteborgs universitet. I hennes forskningsprofil ingår stadsliv, minnen och kulturarv med belysning av människors reflekterande kring sina minnesbilder och självbiografiska berättande. Hon har även intresserat sig för berättelser om sommarhus som bevarats och omgestaltats i förhållande till det imaginära kulturarvets betydelse och varit redaktör för antologin <i>Sommarliv. Minnen, drömmar och materialitet </i>(2016).

Varje Människa En Konstnär - Livskonstnären Och Samhällsvisionären Joseph B [Bok / Danskt band]

När blir man konstnär och hur går det till? Tjugofem yngre konstnärer som etablerat sig under 2000-talets första två decennier (och ett par äldre) skriver om vägarna till sina konstnärskap. <br/><br/>Konstnärernas berättelser är komplexa. Några kom tidigt till insikt om att vägen som konstnär var den enda som låg öppen för dem. Andra reflekterar över det dagliga arbetet, det ständiga omprövandet och blivandet. Somliga skriver om förutsättningarna att verka som konstnär, hur väl konstutbildningarna förberedde dem för uppgiften, eller inte gjorde det. Gemensamt för konstnärerna är deras strävan att hålla ut oavsett villkor och möjligheter. Serien avslutas meden essä om villkoren för konstnären Hilding Linnqvist och hans kamratkrets när de etablerade sina konstnärskap för hundra år sedan. Frågan om hur man lär sig verka som konstnär var lika aktuell på den tiden som idag. Av skribenterna har ett dussintal examen från Kungl. Konsthögskolan, fem från Konstfack, tre från Konsthögskolan i Umeå, en från Valand, tre från utländska utbildningar och en är autodidakt. Under hösten 2019 och in i januari 2020 kommer nättidskriften Omkonst att publicera en eller två essäer i veckan. Huvudredaktör är konstnären Susanna Slöör, biträdd av konstnärerna Maria Hall och Dan Wolgers vilka alla tre också bidrar med varsin text. <br/><br/>Initiativtagare till essäserien är Stiftelsen Hilding Linnqvists konst. Varmt tack till Stiftelsen Längmanska kulturfonden för bidrag till tryck av den kommande boken.

Konstnärliga skolor utgör ett eget spår i utbildningssystemet. Vid antagning är det inte höga betyg som avgör utan studenten bedöms på sina insända verk, och i undervisningen prioriteras individuell utveckling av konstnärliga färdigheter snarare än schemalagda kollektiva kursmoment. Denna egenart var ett av skälen till att de högre konstnärliga utbildningarna fram till slutet av 1970-talet stod utanför den statliga högskolan. De flesta uppfattade det som ett naturligt förhållande, och protesterna mot högskolereformen 1977, som syftade till att införliva alla högre utbildningar i ett enhetligt system, blev därför mycket starka. Konstvetaren Marta Edling har undersökt de tre bildkonstnärliga utbildningar som infördes i högskolesystemet genom reformen: Valands konstskola i Göteborg samt Konstfackskolans fack för dekorativt måleri och Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Edling diskuterar utbildningarnas formella och informella status och självbild före reformen och återger hur institutionerna påverkades av kontakten med högskolans myndigheter och senare utbildningsreformer. I fokus står skolornas kamp för sin särart och sitt behov av autonomi gentemot högskolans regelverk och formalia. Här visas också att denna identitet var starkt förknippad med, och hämtade sin kraft ifrån, den omgivande konstvärld som skapade villkoren för både lärarnas och studenternas konstnärliga karriärer. Den individuella och fria studiegång som skolornas företrädare värnade, var en studiegång koreograferad av konstfältets normer och värderingar. Marta Edling är docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet och har bland annat forskat om framväxten av konstnärlig forskning i Sverige. Hon arbetar nu med forskningsprojektet Konst, karriär och kön som undersöker manliga och kvinnliga konstnärers karriärvägar och professorsrekryteringen till Konsthögskolan och Valand under efterkrigstiden.