Svenska

Idag betraktas textilt hantverk som något typiskt kvinnligt. Men i ett historiskt perspektiv är det viktigt att betona komplexiteten i arbetsdelningen mellan skräddare och sömmerskor. Med utgångspunkt i olika museers föremålssamlingar undersöker Pernilla Rasmussen i sin doktorsavhandling vad som hände med arbetsdelning och tillverkningsteknik när den kvinnliga modedräkten förändrades under decennierna runt sekelskiftet 1800. Perioden präglades av stora omställningar. När aristokratins tid var slut och borgerligheten tog över växte en ny syn på manligt och kvinnligt fram. Den kvinnliga modedräkten och dess tillverkning kan skrivas in i den processen.<br/><br/> Skräddaren, sömmerskan och modet ökar förståelsen för ett hantverks koppling till kulturella och samhälleliga förändringar. Boken visar hur sömnadsarbetets organisation inverkade på möjligheterna till teknisk utveckling och hur tekniken fick konsekvenser för vem som gjorde vad. Det arbete skräddaren eller sömmerskan faktiskt utförde hade också betydelse för omgivningens syn på hantverket och utövaren.

Västertorp var något storartat och modernt när det byggdes. Under efterkrigstiden sattes människan i centrum och det fanns en öppenhet för konst och hur den skulle användas. Funkistidens strikta och rena ytor byttes mot önskan om att dekorera. När så byggmästaren Fritz H. Eriksson, en av samtidens stora i konstvärlden med mottot ?Konst för alla?, satte spaden i jorden började konstlivet snart att blomstra i Västertorp. En skulpturpark utan like växte fram. Konstnärer ville vara med och skapa det nya idealsamhället. Det byggdes ateljéer och många, som Arne Jones, flyttade hit. Den här boken handlar om konstlivet de fem första åren i förorten Västertorp söder om Stockholm, när det var som mest aktivt. Det och tidens fascinerande socialt engagerade stadsplanering.

Att förverkliga husdrömmar via köp av gamla villor har blivit allt trendigare i Sverige under 2000-talet. Ekebäck i Göteborg är exempel på ett populärt villaområde med hundraårig historia. I <i>Villaliv i Ekebäck </i>berättar nya villaägare om sina renoveringar och inredningsideal. Vad visste de om stadsdelen innan de flyttade dit? Varför ville de bo där?   <br/><br/>Generationsskiftena är tydliga markörer för förändringar över tid. Nybyggarhushåll med knappa levnadsvillkor under tidigt 1900-tal följdes av 1960-talets unga konstnärer och vänstersympatisörer som hade låga anspråk på komfort och värnade om den småskaliga miljön. Bland dagens villaägare gäller intresse för återbruk och hållbar livsstil.   <br/><br/>Numera är det uppenbart att Ekebäck i likhet med många andra gamla arbetarklassområden runt om i Sverige genomgått en gentrifieringsprocess. Andra undersökningar inom detta fält rör områden med flerfamiljshus, men etnologiprofessor Kerstin Gunnemarks studie av Ekebäck är unik då den uppmärksammar en villastadsdels omvandling under en hundraårsperiod.   <br/><br/>Kerstin Gunnemark är professor emerita i etnologi vid Göteborgs universitet. I hennes forskningsprofil ingår stadsliv, minnen och kulturarv med belysning av människors reflekterande kring sina minnesbilder och självbiografiska berättande. Hon har även intresserat sig för berättelser om sommarhus som bevarats och omgestaltats i förhållande till det imaginära kulturarvets betydelse och varit redaktör för antologin <i>Sommarliv. Minnen, drömmar och materialitet </i>(2016).

Varje Människa En Konstnär - Livskonstnären Och Samhällsvisionären Joseph B [Bok / Danskt band]

När blir man konstnär och hur går det till? Tjugofem yngre konstnärer som etablerat sig under 2000-talets första två decennier (och ett par äldre) skriver om vägarna till sina konstnärskap. <br/><br/>Konstnärernas berättelser är komplexa. Några kom tidigt till insikt om att vägen som konstnär var den enda som låg öppen för dem. Andra reflekterar över det dagliga arbetet, det ständiga omprövandet och blivandet. Somliga skriver om förutsättningarna att verka som konstnär, hur väl konstutbildningarna förberedde dem för uppgiften, eller inte gjorde det. Gemensamt för konstnärerna är deras strävan att hålla ut oavsett villkor och möjligheter. Serien avslutas meden essä om villkoren för konstnären Hilding Linnqvist och hans kamratkrets när de etablerade sina konstnärskap för hundra år sedan. Frågan om hur man lär sig verka som konstnär var lika aktuell på den tiden som idag. Av skribenterna har ett dussintal examen från Kungl. Konsthögskolan, fem från Konstfack, tre från Konsthögskolan i Umeå, en från Valand, tre från utländska utbildningar och en är autodidakt. Under hösten 2019 och in i januari 2020 kommer nättidskriften Omkonst att publicera en eller två essäer i veckan. Huvudredaktör är konstnären Susanna Slöör, biträdd av konstnärerna Maria Hall och Dan Wolgers vilka alla tre också bidrar med varsin text. <br/><br/>Initiativtagare till essäserien är Stiftelsen Hilding Linnqvists konst. Varmt tack till Stiftelsen Längmanska kulturfonden för bidrag till tryck av den kommande boken.

Vi lever i bildens tidsålder. Bilden i olika former omger oss stundligen och dagligen. Vad finns det för visuella markörer för ursprung och identitet? Och har konst- och bildvetenskapen några förebilder att luta sig mot? I VISUELLA MARKÖRER BILD. TRADITION. FÖRNYELSE skriver ett antal forskare om Rondellskulpturer, korsstygn och virkning, bildmöten-mediamöten, om bilder och det digitala fältet, vidare om första världskrigets rekryteringsaffischer, om det fotografiskt specifika, om självporträtt och om erotikens visuella koder, liksom om subjektet i visuella studier och om relationen mellan visuell kommunikation och visuell kultur. I denna text bjuds överraskningar och upptäckter, förklaringar och samband. Utgångspunkten för boken är en konferens som hölls 2005, Förebilder visuella markörer för ursprung, identitet och framsyn. Det var den första konst- och bildvetenskapliga konferensen på temat och syftet var att initiera en diskussion och behandla vad konst- och bildvetenskaplig forskning kan innebära för det aktuella forskningsfältet. Visuella markörer är en vänbok till professor Lena Johannesson. Redaktör för boken är Yvonne Eriksson. Övriga skribenter är: Kristoffer Arvidsson, Hedvig Brander-Jonsson, Anette Göthlund, Viveka Kjellmar, Bia Mankell, Anders Nodin, Beatrice Persson, Gary Svensson och Anna Tellgren

Janne Dahl är en mästare inom konstgrafiken. Den djupa respekten för hantverket och en sträv konstnärlig moral genomsyrar hela hans produktion. Han har gått sin egen väg och är därför förblivit okänd för många.<br/> Han reste tidigt ut i Europa efter andra världskriget och mötte ännu öppna sår i både landskap och städer och i människor. Dessa erfarenheter har i hög grad präglat hans grafiska blad. Med teknisk briljans och en kärv men ömsint natursyn gestaltar han en allt annat än insmickrande bildvärld.<br/> I hans verk anar man tidens konflikter, såväl yttre som inre. Med förkärlek har han arbetat i serier. Den mest kända av dem, Godot-sviten, innehåller bilder till Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot.