Svenska

Fritidshuset är en plats för de dagar vi inte arbetar, men själva husets arkitektur har inte sällan i sig själv en ledig känsla. Här har vi samlat de bästa exemplen, den finaste och mest välarbetade arkitekturen genom 21 arkitektritade fritidshus i det svenska landskapet från norr till söder. Här finns ladliknande ateljéer i skogs eller ängslandskap, tillägg till gamla gårdar och rentav några enkla vindskydd. Det här är en bok för att drömma sig bort, men också för att få idéer om hur man själv kan förverkliga sina drömmar om de lediga dagarnas arkitektur.

Ola Billgren (1940-2001) var under flera decennier en central gestalt i svenskt konst- och kulturliv - ny­skapande och ständigt uppmärksammad. Hans mång­facetterade konstnärskap rör sig från abstrakt expressionism till fotografisk realism, från monokromt nonfigurativ måleri till impressionistiska stadsmotiv. <br/><br/><br/> <br/><br/>I denna långessä tar konstskribenten och vännen Douglas Feuk ett samlat grepp om Billgrens konstnärskap. Texten uppehåller sig i första hand vid bilderna men har även återkommande kontakt med de yttre omständigheter som bidrog till att forma konstnären - inte minst genom citat från en lång brevväxling mellan Billgren och Feuk. Förutom ett hundratal konstverk presenteras en samling porträtt- och ateljéfoton som inte tidigare varit kända. I en närmast heltäckande skildring av Billgrens bildvärld - från sexåringens kritteckningar till sextioettåringens allra sista målning - ges en unik och levande bild av konstnären och människan Ola Billgren.

Aby M Warburg var en tysk konsthistoriker som sökte grunda en bredare kulturvetenskap. Han har inspirerat flera ledande europeiska filosofer, som Giorgio Agamben och Georges Didi-Hubermann. Detta är den första större presentationen av hans verk på svenska. Urvalet har syftat till att både presentera Warburgs vetenskapliga metod och följa linjen fram till hans stora oavslutade verk <i>Mnemosyne</i>, en bildatlas som vill påvisa hur bilder förmedlats mellan olika tider, och då särskilt antikens efterliv i renässansens måleri. <br/><br/>Joachim Retzlaff har översatt och redaktören Daniel Pedersen har skrivit ett omfattande efterord om Warburg. Volymen är rikligt illustrerad.

Konstnärliga skolor utgör ett eget spår i utbildningssystemet. Vid antagning är det inte höga betyg som avgör utan studenten bedöms på sina insända verk, och i undervisningen prioriteras individuell utveckling av konstnärliga färdigheter snarare än schemalagda kollektiva kursmoment. Denna egenart var ett av skälen till att de högre konstnärliga utbildningarna fram till slutet av 1970-talet stod utanför den statliga högskolan. De flesta uppfattade det som ett naturligt förhållande, och protesterna mot högskolereformen 1977, som syftade till att införliva alla högre utbildningar i ett enhetligt system, blev därför mycket starka. Konstvetaren Marta Edling har undersökt de tre bildkonstnärliga utbildningar som infördes i högskolesystemet genom reformen: Valands konstskola i Göteborg samt Konstfackskolans fack för dekorativt måleri och Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Edling diskuterar utbildningarnas formella och informella status och självbild före reformen och återger hur institutionerna påverkades av kontakten med högskolans myndigheter och senare utbildningsreformer. I fokus står skolornas kamp för sin särart och sitt behov av autonomi gentemot högskolans regelverk och formalia. Här visas också att denna identitet var starkt förknippad med, och hämtade sin kraft ifrån, den omgivande konstvärld som skapade villkoren för både lärarnas och studenternas konstnärliga karriärer. Den individuella och fria studiegång som skolornas företrädare värnade, var en studiegång koreograferad av konstfältets normer och värderingar. Marta Edling är docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet och har bland annat forskat om framväxten av konstnärlig forskning i Sverige. Hon arbetar nu med forskningsprojektet Konst, karriär och kön som undersöker manliga och kvinnliga konstnärers karriärvägar och professorsrekryteringen till Konsthögskolan och Valand under efterkrigstiden.

Hur särskiljer sig vår upplevelse och vår tolkning av ett konstverk en dikt, ett musikstycke, en målning, ett fotografi eller en film från vår upplevelse och tolkning av vardagsspråk, av ljud, färg och form i allmänhet? Detta centrala problem inom estetiken diskuteras i Konstverk och konstverkan tillsammans med frågor om skillnader och likheter mellan de olika konstarternas uttrycksmedel. Etablerade föreställningar, som att musiken till skillnad från litteraturen och det föreställande måleriet inte hänvisar till någonting utanför verket, att bilder liksom texter i någon mening måste läsas , ventileras mot bakgrund av de senaste decenniernas högkonjunktur för jämförande studier av de skilda konstarternas språk . Åtta forskare med hemhörighet i litteraturvetenskap, konstvetenskap, musikvetenskap, semiotik och filosofi behandlar dessa och andra frågor om vad som kännetecknar ett konstverk och vilket slags verkan det har på sina lyssnare och läsare och betraktare.

Lilli Zickerman är portalgestalten i den svenska hemslöjdens textila historia. I sitt mångåriga inventeringsarbete hade hon under nästan femtio år prins Eugen som stöd vid sin sida. Lilli & prinsen ingår i det rikstäckande hundraårsfirandet av Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund. Denna generöst illustrerade och informativa volym lyfter fram hemslöjdsrörelsens etableringstid och ursprungsidéer. Här återfinns också modern textilkonst och hur denna tagit upp hemslöjdens tankegångar. Tradition och nutid sida vid sida, skönhetsvärden, samhällsfunktion och leklust är frågeställningar som behandlas av skribenterna. Anna Meister är bokens redaktör. Hon medverkar också som skribent tillsammans med Marianne Eriksson, Gunilla Lundahl, Anneli Palmsköld, Uuve Snidare, Elisabet Stavenow-Hidemark och Kerstin Wickman. Lilli och prinsen 100 år av hemslöjd och textil konst visas på Waldemarsudde 6 juni 16 september.

Hur många kvinnliga konstnärer känner vi överhuvudtaget till i den tidiga europeiska modernismen och avantgardet? Och framför allt: varför var så många av dem som vi kanske någon gång råkar stöta på i de konsthistoriska handböckerna nästan uteslutande födda och uppvuxna i Central- och Östeuropa eller Ryssland? Varför var så "oproportionerligt" många kvinnliga konstnärer verksamma inom den central- och östeuropeiska modernismen och avantgardet, i motsats till i Västeuropa? Kan den postfeministiska historieskrivningen och de nya genusvetenskapliga teorierna hos till exempel Judith Butler, Griselda Pollock och Linda Nochlin ge svar på frågan? Först publicerades boken Dada öst om de rumänska dadaisterna på Cabaret Voltaire i Zürich (2005), fyra år senare kom boken Ett svunnet Europa om den central- och östeuropeiska modernismen, den del av vår europeiska konst- och kultur som hamnade på "fel sida" om järnridån. Det andra könet i öst är ett slags uppföljning som koncentrerar sig på det förbluffande antalet kvinnliga konstnärer som deltog i och utformade just den del av den konstnärliga modernismen i Central- och Östeuropa som våra handböcker "glömt bort". Det här är en bok om alla dessa kvinnor som utgjorde kärntruppen i Paris i början av seklet, alla dessa kvinnor som fanns där i kärnan av modernismen och inom många av de avantgardistiska rörelserna i både Västeuropa och Ryssland, alla dessa kvinnor som utgör en viktig förutsättning för hur den europeiska konsten och kulturen utvecklades under 1900-talet. Varför kom så många från den forna habsburgska dubbelmonarkin och det ryska tsardömet? Varför präglades deras konst av det som i Västeuropa negativt stämplades som eklekticism? Och vilken betydelse hade det faktum att så gott som alla var född och fostrade i den östjudiska kulturen? Vilken roll spelade den pågående judiska assimilationsprocessen? Tom Sandqvist, född 1954, är författare och professor i konstens teori och idéhistoria samt docent i konstvetenskap. 1979 avlade han sin kandidatexamen vid Helsingfors universitet, Finland, för att 1988 disputera för doktorsexamen i konstvetenskap vid Lunds universitet med en avhandling om minimalismen och dess teoretiska bakgrund. Idag är han docent i konstvetenskap vid Lapplands universitet i Rovaniemi, Finland, och gästprofessor vid Konstfack, Stockholm.