Svenska

"Alva Hedlund må vara en representant för 'den unga poesin', men med Ägt visar hon en skärpa och formmedvetenhet som är mer än lovande - Ägt är en skicklig debut, som tjänar på att läsas flera gånger."<br/><br/>Dagens Nyheter<br/><br/><br/><br/>"Ja, den här boken känns i magen. Den är slående sann. Precis så här är det. Alva Hedlund påminner mig om hur det är, det är känslan jag får. Hennes lyrik letar sig rakt in."<br/><br/>Kult Magasin<br/><br/><br/><br/>jag vill inte älska<br/><br/>dig, jag vill äta<br/><br/><br/><br/>Något som inte går att dela. Ägt är en diktsamling som kretsar kring ägandet och ätandet, som får mötas, samspela och stöta bort varandra. Ett språkarbete som sätter kroppsligheten och relationerna i förgrunden. Debuterande Alva Hedlund skriver med en osäkrad precision, både obehagligt och roligt, och med en helt ny röst i den svenskspråkiga poesin.

Skogen är så gammal<br/><br/>att jag bara kan ana<br/><br/>när den tog sin början<br/><br/><br/><br/>Härifrån där jag ligger<br/><br/>i dess ständiga<br/><br/>början och slut<br/><br/><br/><br/>I går skars den ner<br/><br/><br/><br/>I går föddes de<br/><br/>som ska se<br/><br/>allt förändras<br/><br/><br/><br/>Tre bleknande, samiska gudinnor, en familj, en sjungande havssnäcka, är några av de gestalter som samlas i Linnea Axelssons nya diktsamling. Sjaunja är både ett väldigt naturområde dominerat av myrmark och ett samiskt efternamn. Här framträder människan som en infödd bland de cykliska växterna. En människa av begär, självdestruktivitet och kärlek, av minne och historia.

<b>Ny diktsamling av Sveriges frivilliga nationalpoet</b><br/><br/><b>»Jag konstaterar med ett leende att jag hör till de redan frälsta för poesin i allmänhet och för Elis Monteverde Burrau i synnerhet, denna hybrid mellan Stagnelius och Svenska Mad, som skickligare än någon annan kan avläsa temperaturen i vår plågade samtid.« Eva Ström, Aftonbladet </b><br/><br/><b>»Vad är det som alls gör Elis Monteverde Burraus röst värd att lyssna på? Han hittade tidigt en utsiktspunkt mellan kissnödig och angelägen, och hans ironi är nästan alltid avväpnande. Han är musikalisk, hittar melodin i minsta bisats, och orden gillar honom. De kommer flygande som småfåglarna till Franciskus.« Ulrika Knutsson, Expressen</b> <br/><br/><i></i><i>Jag hittade det nya sättet att skriva på i söndags</i><br/><i>Jag hade det i mina händer </i><br/><i>Det är borta nu </i><br/><i>Det försvann </i><br/><i>Det här är inte ens nära</i><i></i><br/><br/>I opposition mot en samtid som har stulit det mesta från honom skriver Elis Monteverde Burrau nya dikter, flera dikter, de här dikterna. En performativ ripost, raka motsatsen till vad som påstås. Eller: »Hur vi dödar det vi älskar eftersom vi hatar skiten«.<br/><br/>ELIS MONTEVERDE BURRAU är frivillig nationalpoet. Sedan 2016 har han publicerat flera diktsamlingar och romaner. Hans senaste bok är <i>Ironi för änglar</i> [2023].<br/><br/>»Jag har gillat Monteverde Burrau sedan början, och det finns ingen anledning att revidera det omdömet: det här är en charmig, valpig och infallsrik bok.« Bernur

I <i>en ensam cowgirl </i>förmedlar Rebecca Sand hur det är att vara sjuk och hur det påverkar allt i ens liv. En unik skildring inifrån en diagnos omgärdad av fördomar schizofreni och en berättelse om drömmen om ett svenssonliv och hur lätt det livet kan glida en ur händerna.<br/><br/>Rebecca Sand är född 1993 och bosatt i Stockholm. <i>en ensam cowgirl</i> är hennes debut.

"Det är som att kliva in just ögonblicket efter att en dramatisk händelse inträffat. Spänningar vibrerar fortfarande i luften som rester av tät cigarrök. Smärtan finns i fotspåren, den sitter fastlimmad vid möbler och tapeter. Alla stämningar lever kvar, de darrar i luften och laddar tystnaden med betydelser. Frågetecknen går fortfarande nästan att se, trots att svaren är uttalade med en raspig och okuvlig stämma, som av en främling vilken kanske diktaren mött längs vägen." Crister Enander

det som läggs i våra händerska så småningom tas ifrån oss<br/><br/><br/><br/>Burcu Sahins dikter börjar i det detaljerade handarbetet, så som det har praktiserats av generationer kvinnor: broderi, sömnad, vävning. Tradition och minne ställs mot rörelse, migration och konflikt - men inte som enkla motsatser, utan som en växande och föränderlig väv.

Ola Friholt, född 1937 och uppvuxen i fiskeläget Stocken på Orust. Efter studier och några år som språklärare arbetade han som volontär i ett slumområde i Madras/Chennai och i en by i Indien och en tid i en by i Bangladesh. Hemma har han resten av livet frilansat som aktivist, skribent och föreläsare om fred, konflikter och solidaritet, mestadels tillsammans med sin fru Erni. Åter på sin födelseort är han fortsatt aktiv i Fredsrörelsen på Orust och i solidaritetsarbetet i Indien med Jagriti Viharas Vänner.<br/><br/><br/><br/>Med Erni drev han i 21 år hemma på bryggan ett solidariskt sommarcafé byggt på rättvis handel och lokala råvaror under devisen ?Tänk globalt ? handla lokalt?. Han följer också Gandhis tes: ?Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen.? <br/><br/>I sin sjöbod ställer han ut sina oljemålningar varje sommar. Dit hör också omslagsbilden. På prosa har han bl a medverkat i antologier om utveckling och med Erni skrivit boken ?Med ansiktet mot vinden. Om kamp för livet i Indien och Sverige?.<br/><br/><br/><br/>Ett livslångt lyrikintresse har lett till eget diktande i form av samhällskritik ofta framförd på de klassiska versmåtten femfotad blankvers och hexameter.